Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över

Tänk dig att ditt barn gråter och klagar över ont i magen. Du tar med henne till doktorn och den första frågan på dina läppar är förstås ”varför?”. ”Varför har hon så ont i magen? Vad är orsaken till de symtom hon uppvisar?” Du vill förstå, och du vill att doktorn skall förstå, eller hur? Förstå för att kunna hjälpa.

Det fascinerar mig att den fråga som är så självklar att ställa först av allt på läkarmottagningen – varför? – så ofta lyser med sin frånvaro på min mottagning, där jag träffar föräldrar och vuxna som arbetar med barn. Den första frågan jag får är så gott som alltid ”vad gör man åt…?”

- Vad gör man åt barn som vägrar borsta tänderna?
- Mina barn slår nästan ihjäl varandra ibland! Vad gör man åt syskonbråk?
 - Min son strular vid nästan varje nattning. Han vägrar ligga kvar i sängen och springer upp åtminstone tio gånger varje kväll. Hur hanterar man det?

Åh, vad jag önskar att frågan vore densamma som på läkarmottagningen! ”Varför?”

- Hjälp mig att förstå varför mitt barn inte vill borsta tänderna?
- Hjälp mig att förstå varför mina barn bråkar?
- Hjälp mig att förstå varför min son inte vill ligga kvar i sängen?

Jag är nämligen helt övertygad om att man inte kan hitta en långsiktigt hållbar, och gentemot alla inblandade respektfull lösning på dessa och andra problem i vuxen-barn-relationen förrän man förstår varför de uppkommer! På samma sätt som jag inte tror att värktabletter kan bota magont eller huvudvärk. De kan tillfälligt ta bort symtomen, men orsaken finns kvar och riskerar att så småningom ta sig nya och mer smärtsamma uttryck.

Nej, barn är inte ute efter att jäklas

Så när jag får frågan vad man gör åt ett återkommande problem i relationen till barn (det jag skriver om i den här artikeln är just återkommande problem, dvs situationer som upprepas ofta i relationen) svarar jag alltid med en motfråga:

Varför tror du att barnet gör som hon gör, eller annorlunda uttryckt, vilket behov tror du att hon försöker tillgodose genom att göra som hon gör?

Frågan brukar väcka undran: ”Hur då behov menar du?”

- Jo, säger jag. Jag tror att allt vi människor gör, oavsett om vi är barn eller vuxna, syftar till att tillgodose behov som vi har. Du ställde den här frågan till mig nu för att du längtar efter hjälp, är det inte så?
- Jo…
- Du hälsade på mig när du kom in i rummet förut, var det för att du ville ha kontakt?
- Ja, det var det väl antagligen.
- När du kommer hem kanske du ska äta lite? Förmodligen för att du har behov av näring?
- Mm, det har jag ju…
- Jag tror att ditt barn är rätt likt dig. Jag tror att hon också försöker tillgodose behov som hon har genom att göra som hon gör.
- Okej.
- Så tillbaka till frågan. Vilket behov tror du att ditt barn försöker tillgodose genom att göra som hon gör?

Exemplet ”nattningsstrul”

För att illustrera hur jag tänker kring det här med behov och varför det är så viktigt att förstå vilket eller vilka behov som ligger bakom ett beteende tänkte jag resonera kring exemplet med pojken som så gott som varje kväll kommer upp efter nattningen. Först är han törstig, sedan förstås kissnödig, därnäst letar han efter sitt gosedjur och efter det är det ytterligare ett antal vändor innan han slutligen kommer till ro och somnar. Känns det igen?

Om hans föräldrar sökte hjälp hos mig skulle vi börja med att tillsammans resonera kring varför han kan tänkas gå upp ur sängen så många gånger. Vilket (eller vilka) behov är det han försöker tillgodose genom att göra som han gör?

* Är det möjligen så att han inte är trött och har behov av mer stimulans?
* Handlar det om att han vill ha närhet och gemenskap?
* Kanske är han rädd och vill känna större trygghet än han gör?
* Eller än det månde så att det här barnet längtar efter att ta mer ansvar för sig själv än vad han tillåts göra?

Om föräldrarna fokuserar på frågan ”vad man gör åt” barnets spring efter nattningen – hur man får honom att upphöra med det – är jag orolig för att man missar behovsperspektivet, dvs att barnet gör som han gör för att han försöker tillgodose behov som han har. Om man inte tar det perspektivet i beaktande kan det ligga nära till hands att försöka tillämpa någon av alla de ”metoder” som ibland förespråkas av sk. barnexperter. Föräldrarna kan tex använda en belöningsmetod som innebär att barnet får ett klistermärke för varje kväll som han ligger kvar i sängen. De kan också försöka att helt ignorera barnet som är uppe och springer eller hota med time-out eller dataspelsförbud.

Det är visserligen fullt tänkbart att någon av dessa ”metoder” skulle kunna förmå barnet att ligga kvar i sängen. Det som bekymrar mig är hur barnet upplever det att bli föremål för en sådan metod. Jag tvivlar på att han upplever att han blir förstådd, respekterad eller tagen på allvar. Inte heller hjälper det honom att få sitt behov tillgodosett – det där behovet som pockar på uppmärksamhet och som är anledningen till att han har svårt att ligga kvar i sängen. Barnet gör ju inte som han gör för att jäklas eller för att han inte fattar bättre. Han gör som han gör för att han inte vet något bättre sätt att tillgodose ett behov som han har!

Låt oss återgå till frågan, hur gör man då? Efter att föräldrarna resonerat sig fram till en hypotes kring vilket behov det är som barnet försöker tillgodose genom att springa upp på kvällen blir nästa fråga:

Hur kan vi hjälpa barnet att tillgodose det här behovet på ett annat sätt? Ett sätt som vi som vuxna också kan acceptera?

Om föräldrarna tror att barnet kommer upp på kvällen för att han längtar efter stimulans behöver de förmodligen se över de vardagliga rutinerna. Lägger man möjligen barnet för tidigt på kvällen? Sover han för länge på morgonen? Hur kan man hjälpa honom att fylla sitt behov av stimulans under dagen, så att han inte behöver göra det på kvällen när han egentligen skulle må bra av att sova?

Om föräldrarna tror att barnet kommer upp på kvällen för att han längtar efter närhet och gemenskap behöver de se över hur de behoven blir fyllda under resten av dagen. Är det möjligen så att när barnet kommer hem från skolan eller dagis har föräldrarna en enda lång räcka av måsten att klara av: matlagning, tvätt, läxläsning med storebror, kolla jobbmejlen. Frågan blir då, var under kvällen kan man planera in tid för samvaro, gemenskap och närhet så att barnets behov av det blir tillgodosett innan han går och lägger sig. Om behovet av närhet och gemenskap är tillgodosett vid nattningen behöver ju barnet inte springa upp efter nattningen för att ordna med det.

Om föräldrarna spekulerar kring att barnet kommer upp på kvällen för att han vill ha mer trygghet behöver de fokusera på det. Är barnet tillräckligt stort kan de fråga honom vad han behöver för att känna sig mer trygg än han gör. Annars får de gissa och pröva sig fram. Tänd lampa? Ett gosedjur som vaktar vid dörren? Musik på låg volym för att stänga ute läskiga ljud? Somna i mammas och pappas säng? Sova i samma rum som brorsan? (Kanske säger barnet att han vill ha en förälder bredvid sig när han somnar. Om föräldern inte är villig att ställa upp på det betyder det inte att hon måste förvägra sitt barn trygghet. Det betyder att man behöver fortsätta sökandet tills man hittar ett annat sätt att hjälpa barnet att känna sig tryggt. Det finns nästan alltid mer än ett sätt att tillgodose ett behov!)

Om föräldrarna tror att barnet kommer upp för att han längtar efter större självbestämmande, mer inflytande över sitt eget liv, ja då är det där som fokus behöver ligga. Kanske är föräldrarna tveksamma till att låta sonen lägga sig senare (de är måna om att han får den sömn de tror att han behöver). I så fall blir frågan hur de kan ge honom större inflytande på andra områden i sitt liv. Kan de släppa på kontrollen när det gäller hans val av kläder? Mat? Andra rutiner? Om barnet får påverka sitt liv i andra för honom viktiga avseenden kan han kanske somna nöjd, i förvissning om att han är sedd som en duglig individ.

För att sammanfatta…

När ett barn upprepade gånger gör något som en förälder ogillar och som föräldern förstås har talat om att hon ogillar (barnet avstår från att borsta tänderna, struntar i att göra läxan, retar sitt syskon) beror det inte på att hon vill jäklas eller inte har fattat vad föräldern vill. Anledningen till att barnet gör som hon gör är att hon försöker tillgodose ett behov som hon har och inte vet något bättre sätt att göra det.

Därför vill jag uppmana till fokusskifte! Istället för att fundera över vad du skall göra åt barnets ”problembeteende”, fundera över vilket problem det är som barnet försöker lösa med hjälp av sitt beteende. Ge henne sedan stöd i att lösa problemet på ett, för både henne och omgivningen, konstruktivt sätt.

Ny chans! Föreläsning om barns självkänsla 20 mars i Stockholm

Föreläsningen är FULLBOKAD! Jag återkommer med fler datum längre fram.

Vill du ha information om nästa föreläsningstillfälle? Skicka ett mejl till petrakrantzlindgren(snabel-a)telia.com

—

Alla pratar om självkänsla…

- … men vad är självkänsla egentligen?
- Varför är det så viktigt med självkänsla?
- Hur kan man som vuxen ge näring åt barnens självkänsla? 

Välkommen till en inspirationsföreläsning kring dessa frågor. Föreläsningen passar dig som har eller arbetar med barn i förskole- och skolåldern.

Tid: Tisdagen 20 mars kl. 19.00-21.00 Föreläsningen är FULLBOKAD.

Plats: Filadelfiakyrkan, Rörstrandsgatan 5, (T-bana St. Eriksplan) 

Pris: 200 kr. 

Anmälan: till petrakrantzlindgren(snabel-a)telia.com . Antalet platser är begränsat. Anmälan är bindande.

Av omsorg om övriga deltagare vill jag be att du lämnar eventuella barn och bebisar hemma.

Varmt välkommen! Sprid gärna inbjudan vidare.

Plötsligt händer det

Det har varit några omtumlande dagar när min blogg gått från ca 1000 besök om dagen (en bra dag!) till över 100 000 de senaste dagarna. Föreläsningsförfrågningarna och rådgivningsuppdragen haglar in. Jag glädjs, stressar och förundras. Plötsligt händer det liksom…

Idag var jag dessutom inbjuden till Robert Aschbergs program på Radio 1 för att prata om “barnuppfostran”. Där fanns också Malin “Fotbollsfrun” Wollin. Hon och jag var inte helt eniga, nä… Minns knappt vad jag sa, men förhoppningsvis var åtminstone delar av det meningsfullt. Lyssna och avgör själva här.

Föreläsning om barns självkänsla: 12 mars i Stockholm

Hoppsan! Föreläsningen blev FULLBOKAD på några timmar!  Jag återkommer med fler datum, förhoppningsvis redan imorgon tisdag.

 

Alla pratar om självkänsla…

- … men vad är självkänsla egentligen?
- Varför är det så viktigt med självkänsla?
- Hur kan man som vuxen ge näring åt barnens självkänsla? 

Välkommen till en inspirationsföreläsning kring dessa frågor. Föreläsningen passar dig som har eller arbetar med barn i förskole- och skolåldern.

Tid: Måndagen 12 mars kl. 19.00-21.00 Föreläsningen är FULLBOKAD! Nya datum kommer snart.

Plats: Oscarshemmet, Rigagatan 3, Stockholm (nära TV-huset) 

Pris: 100 kr. (betalas kontant på plats)

Anmälan: till petrakrantzlindgren(snabel-a)telia.com senast torsdagen 8 mars. Antalet platser är begränsat. Anmälan är bindande.

Av omsorg om övriga deltagare vill jag be att du lämnar eventuella barn och bebisar hemma.

Varmt välkommen! Sprid gärna inbjudan vidare.

När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv

Vid nattningen igår kväll hamnade jag i ett oväntat, underbart och smärtsamt utvecklingssamtal med sjuåringen. Det innehöll så mycket klokskap att jag väljer att återge det oredigerat här nedan.

H: Mamma, jag vill säga en sak till dig… Jag kommer alltid att älska dig!
Jag: Och jag vill säga en sak till dig. Jag kommer alltid att älska dig! Jag är nyfiken älskling… Älskar du dig själv också?
H: Oftast gör jag det. Men när du skäller på mig är det svårt för mig att älska mig själv.
Jag: Oj, det där vill jag gärna att du berättar mer om!
H: Jo, när du pratar med arg röst så känns det som att jag är dum och när jag känner mig dum är det svårt för mig att älska mig själv.
Jag: Vad skulle du vilja att jag gjorde istället för att skälla på dig?
H: Du vet ibland när du sjunger mamma och jag ber dig att vara tyst? Och så är du tyst en stund och så börjar du sjunga igen?
Jag: Ja…?
H: När du börjar sjunga igen då är det ju bara för att du hade glömt att jag bad dig att vara tyst, eller hur?
Jag: Ja.
H: Så är det för mig också mamma. Om jag inte gör som du vill så är det bara för att jag har glömt vad du vill. Om jag går ner på mitt rum på morgonen för att hämta kläder till exempel och så kommer jag inte upp igen. Då behöver du inte bli arg på mig för då har jag bara glömt att jag skulle hämta kläder för att jag såg något annat roligt på mitt rum och så började jag hålla på med det. Så då räcker det om du säger till mig med trevlig röst.
Jag: Tack för att du berättar det här för mig! Jag gillar när du berättar hur jag kan bli en bättre mamma för jag älskar dig och vill vara en så bra mamma som jag kan vara.
H: Mm… Mamma, ska du vara hemma med mig imorgon?
Jag: Ja, det är söndag så vi skall vara hemma tillsammans hela dagen.
H: Bra, då kan vi prata mer om det här imorgon. Du kan ta fram papper och penna och anteckna det jag säger så att du kommer ihåg det sedan.

Ibland när jag återger samtal jag haft med min dotter får jag höra kommentarer som ”men oj, vilken speciell unge du har!”. Jag tror faktiskt inte att hon är så speciell. Möjligen är hennes förmåga att sätta ord på sina upplevelser och känslor speciell, men upplevelserna och känslorna tror jag att hon delar med de flesta andra barn.

Jag tror att barn alltid älskar sina föräldrar.
Jag tror att när vi föräldrar skäller på barnen så blir det svårare för barnen att älska sig själva.
Jag tror att barn vill samarbeta med och bidra till de människor som betyder mycket för dem.

Vad tror du?

—

Missa inte min föreläsning om barns självkänsla den 12 mars i Stockholm! Läs mer här: http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2012/02/20/forelasning-om-barns-sjalvkansla-12-mars-i-stockholm/

Vill du ha barn som känner rätt? Eller barn som har rätt att känna?

”Jag kan inte ta min 10-åriga dotter på allvar när hon kommer upp på morgonen och beklagar sig över att stolen vid frukostbordet känns kall mot rumpan och benen. Hallå liksom! Det finns människor som fryser ihjäl på riktigt! Det finns människor som dör av svält. En kall stol är liksom inget verkligt problem!”

Jag har tänkt många gånger på just det här uttalandet från en mamma jag träffade för flera år sedan. Hon var frustrerad för hon tyckte att hennes dotter ”överdramatiserade” och klagade över minsta småsak. Av hela sitt hjärta önskade hon ett barn som hade medkänsla med andra människor och förstod att sätta in sina egna känslor, och framför allt sitt eget lidande, i ett större, jämförande perspektiv.

Det är lätt att förstå den här mamman. De flesta föräldrar har säkerligen någon gång tänkt att deras barn är gnälliga och otacksamma. Jag tänkte det själv så sent som i morse när nioåringen grät för att vi inte hade någon juice hemma. Genom mitt huvud for något i stil med: ”Men kom igen! Det där är väl ändå inget att bryta ihop över!”

I syfte att hjälpa barnet att få perspektiv på sina känslor kan det förefalla som en bra idé att påtala hennes ”överreaktioner” eller undervisa henne om att hon borde tänka på allt som är bra istället för på det lilla som är dåligt. Eller som mamman i exemplet som inledde texten brukade säga till sin dotter: ”Byt fokus älskling och se om du kan hitta en annan känsla!”

Det finns, som jag ser det, åtminstone två risker förenade med att ge efter för den här idén. För det första tror jag att det skadar relationen mellan föräldern och barnet. Jag tror att de allra flesta föräldrar längtar efter och värdesätter en nära relation till sina barn. Vi vill att barnen skall berätta för oss om sina tankar, känslor och drömmar, eller hur? Jag ser en risk att barnet som får höra att hon ”överreagerar” eller ”gnäller över en småsak” drar slutsatsen att föräldern inte förstår och inte heller vill förstå och att barnet därför så småningom upphör att berätta. När 10-åringen beklagar sig över den kalla stolen och mamman svarar med ”Byt fokus älskling!” ligger nog tanken nära till hands för barnet: ”Om mamma inte ens kan hajja hur det känns att sitta på en kall stol, hur skulle hon då kunna hajja hur det känns att bli retad av sin bästis?!” Att kritisera barnens känslor naggar på tilliten och förtroendet.

Den andra risken jag ser är att ett barn som upprepade gånger får höra att hon ”har fel fokus”, ”gnäller för ingenting” eller ”borde tänka på det som är bra istället” så småningom börjar tvivla på sig själv, ifrågasätta sina egna upplevelser och intryck. ”Jag känner mig ledsen, men är det rätt känsla eller borde jag känna något annat? Blir jag omtyckt även om jag är arg? Om jag är rädd?” Jag är orolig för att den som många gånger får höra att hon känner fel så småningom börjar tro att det säkraste är att inte känna alls.

Men vad skall man göra om man anser att barnet är överdrivet känsligt, dramatiserar eller bryter ihop över småsaker? För det första: acceptera att känslor är subjektiva. Det som väcker rädsla i dig väcker kanske förvåning i mig. Det som väcker ilska i dig väcker sorg i mig. Det ena är inte mer rätt eller fel än det andra. För det andra: inse att du inte behöver förstå en annan människas känsla eller tycka att känslan är motiverad – du kan respektera den ändå! Det kan förefalla helt obegripligt för dig hur ett tappat tuggummi kan resultera i känslomässig härdsmälta, men du måste inte begripa. ”Jag märker att det där tuggummit var väldigt viktigt för dig” räcker alldeles utmärkt. För det tredje: bestäm dig! Vill du att ditt barn skall känna rätt? Eller vill du att hon skall vara trygg i att hon har rätt att känna?

När goda råd är värdelösa

 - Amanda i skolan retar mig för att jag leker med killar!
- Vet du, om du struntar i Amanda så tröttnar hon snart på att reta dig.

- Jag vill ha mina blåa shorts! Varför ligger dom i tvätten!?
- För att de är smutsiga. Ta de gröna, de passar också bra till den där tröjan!

- Jag vågar inte gå själv på kalaset.
- Du kan ju ringa Emil och fråga om ni kan åka dit tillsammans.

Jag har lagt märke till att många vuxna tycks ha en inbyggd rådgivningsreflex som aktiveras i samvaro med barn. När barn berättar om problem och utmaningar i sina liv levererar de vuxna omgående ett råd. Rådgivningen sker förstås i allra största välmening – man vill ju bara hjälpa barnen. Icke desto mindre vill jag uppmuntra till utsläckning av den här reflexen. Kort sagt: skippa råden!

Barn behöver förståelse

Jag ser åtminstone två problem med att bemöta barnens problemformuleringar och oro med råd. För det första tror jag inte att råd är vad barnen vare sig behöver eller vill ha. Föreställ dig att du kommer hem från en slitig dag på jobbet, sjunker ner i soffan och utbrister: ”Jag är så less på mitt jobb!”. Din partner lyfter blicken från tidningen och svarar: ”Då tycker jag att du skall se dig om efter ett annat jobb”. Hur skulle du reagera? Jag gissar att du skulle bli lite besviken, kanske irriterad eller till om med arg? Tänka att din partner inte fattar ett dyft? För även om du ju faktiskt formulerade ett problem så efterfrågade du inte en lösning, eller hur? Jag gissar att det du primärt ville ha var förståelse? Omtanke och intresserad uppmärksamhet? Att partnern lade ner tidningen och sa: ”Det låter som du haft en jobbig dag? Berätta om den.” Möjligen skulle du senare på kvällen vara intresserad av att prata om vad du kan göra åt din jobbiga arbetssituation, men det är faktiskt inte alls säkert att du vill göra något åt den. Det som däremot är alldeles säkert är att du vill bli förstådd i hur jobbig den är för dig.

Jag tror att barnen är precis som vi vuxna. När de formulerar ett problem eller uttrycker oro är deras främsta längtan alltid att bli förstådda. Möjligen, men bara möjligen, vill de därefter också ha hjälp att formulera en lösning på problemet. Så när vuxna reflexmässigt bemöter barns problemformuleringar och barns oro med att spotta ur sig ett råd betyder det samtidigt att barnen inte får vad de behöver. De längtar efter förståelse, men får ett åtgärdsförslag.

Råd leder inte till målet

Det andra problemet med denna reflexmässiga rådgivning är att den motverkar det mål som de flesta vuxna har med sitt ledarskap: att barnet på sikt skall utvecklas till en självständig individ med självförtroende och tillit till sin egen förmåga att hantera problem och utmaningar. De allra flesta föräldrar och pedagoger som jag möter vill just detta: att barnen efterhand som de växer också skall bli mer självgående när det gäller att lösa sina problem. Jag tänker att det är något av en paradox att önska att barnet utvecklar egenskaper som dessa och samtidigt undanröja de lärtillfällen som livet erbjuder! Jag är övertygad om att det är när barnet själv får möta och hantera utmaningar som hennes självförtroende och tillit till sin egen förmåga växer. Inte när den vuxne föreslår lösningar åt henne. Varje gång det sker tror jag nämligen att barnet också hör budskapet bakom rådet: ”Jag vet bättre än du hur du bör lösa dina problem”. Det budskapet, tror jag, är förgörande för barnets självförtroende och självtillit.

Hur kan man göra istället?

Om man nu inte vill ge barnet råd när hon berättar om sina problem, utan istället vill förmedla förståelse och samtidigt stötta henne i att lösa sina problem själv – hur gör man!? Jag brukar föreslå följande:

1. Empatiskt lyssnande
2. Lösningsfokuserade frågor
3. Uppföljande frågor

Det empatiska lyssnandet innebär, enkelt uttryckt, att man lyssnar bortom orden som barnet uttalar. Vilka känslor döljer sig bakom orden? Och vad är det som barnet försöker berätta att hon behöver? Istället för att svara på orden som barnet säger brukar jag säga att man kan tänka att man håller upp en spegel mot barnet, en spegel som reflekterar känslor och behov. Så istället för att sända ett eget budskap till barnet sänder den vuxne tillbaka barnets budskap till barnet, reducerat till känslor och behov (läs gärna mer om empatiskt lyssnande i artikeln Bortom orden finns känslor. Ser du dem?) . Här är exempel på hur den empatiskt lyssnande föräldern skulle kunna bemöta de uttalanden som inledde den här texten:

- Amanda i skolan retar mig för att jag leker med killar!
- Jag gissar att du är arg? Att du vill kunna leka med vem du vill utan att bli retad för det?

- Jag vill ha mina blåa shorts! Varför ligger dom i tvätten!?
- Jag fattar att du är besviken! Du vill verkligen ha på dig något som du känner dig snygg i, är det så?

- Jag vågar inte gå själv på kalaset.
- Är du orolig? Jag antar att du gärna vill känna dig trygg?

När den vuxne på det här sättet möter barnet med empati händer det många gånger att barnet säger ”ja, så är det” och sedan går sin väg. Den vuxne står förvånad kvar och ropar: ”men du kan väl inte gå nu? Vi har ju inte kommit fram till vad du skall göra!”. I det läget gäller det att komma ihåg vems problemet är, nämligen barnets. Om hon inte vill ha hjälp att formulera en åtgärdsplan så är det hennes val och knappast heller ett speciellt överraskande val. På samma sätt som du nöjer dig med att bli förstådd i din jobbiga arbetssituation, nöjer barnet sig många gånger med att bli förstådd i hur något känns för henne. Hennes primära längtan är förståelse, inte förslag på åtgärder.

Men ibland kan man märka att barnet inte bara vill bli förstått, utan också ha hjälp att fundera kring en lösning på det som hon upplever som ett problem. I det läget är det dags för steg två: de lösningsfokuserade frågorna. I princip är det två frågor som man varvar:

- vad kan du göra?
- hur tror du att det blir om du gör så?

Här följer ett exempel på en dialog som inleds med empatiskt lyssnade och följs upp med lösningsfokuserade frågor:

- Amanda i skolan retar mig för att jag leker med killar.
- Jag gissar att du är arg? Att du vill kunna leka med vem du vill utan att bli retad för det?
- Ja! Vet du, att igår sa hon att jag har killbaciller. Jag hatar när hon håller på sådär!
- Jag hajjar… Har du funderat på om du vill göra något åt att hon retar dig?
- Mm. Jag kan slå henne!
- Det skulle du förstås kunna göra. Vad tror du skulle hända om du gjorde det?
- Hon skulle antagligen slå mig tillbaka.
- Hur skulle det bli?
- Inte så bra…
- Nä… Vad mer skulle du kunna göra?
- Jag skulle kunna säga till fröken.
- Ja, det skulle du också kunna göra. Hur tror du att det skulle bli?
- Hon skulle nog säga till Amanda då!
- Hur skulle det bli om hon sa till Amanda?
- Skönt. Fast hon skulle kanske bli arg och reta mig ännu mer sen, när fröken inte var med…
- Finns det något mer du skulle kunna göra?
- Jag skulle kunna strunta i Amanda och bara leka med killarna i alla fall…
- Hur tror du att det skulle bli om du gjorde det?

Kanske kommer flickan i det här exemplet fram till vad hon vill göra eller så går hon sin väg mitt i lösningssamtalet och då gäller det, återigen, för den vuxne att hålla i minnet att det här är barnets problem och att beslutet om vad hon vill göra är hennes, inte den vuxnes. (Ja, det finns situationer där vi vuxna behöver gripa in och hjälpa barnen, även om de säger att de inte vill ha hjälp. Men med hänsyn till barnens integritet och vår egen önskan att stötta barnen i utvecklingen till självständiga individer menar jag att det finns anledning att tänka till både en och två gånger innan man som vuxen tar det steget.) Om barnet kommer fram till vad hon vill göra återstår det tredje steget i modellen: att följa upp. När barnet kommer hem på eftermiddagen frågar den vuxne: ”Berätta! Vad hände med Amanda och leken idag? Hur gjorde du?” Flickan kanske berättar att hon gjorde som hon tänkt och att det funkade bra eller så berättar hon att det inte alls blev som hon hoppats. I det senare fallet börjar den vuxnes arbete då om: först empatiskt lyssnade och därefter (om barnet vill) lösningsfokuserade frågor. Dagen därpå är det sedan dags för ny uppföljning.

För att sammanfatta…

Barn, precis som vuxna, vill bli förstådda – alltid. Vuxnas inbyggda rådgivningsreflex lägger hinder i vägen för förståelse. Den gynnar inte heller utvecklingen av självständiga barn med tillit till sin egen förmåga att lösa de problem och utmaningar som livet erbjuder – tvärtom. Mitt råd: skippa råden! Lyssna istället på vad barnen känner och behöver och stötta dem i att hitta sina egna lösningar!

—

Gillar du det jag skriver? Jag hoppas på ännu fler läsare! Dela gärna en länk till mig på facebook eller i din blogg.

 

Vill du ha lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?

Det finns förmodligen en hel del saker som du vill att dina barn skall göra, men som de helst skulle avstå från om det bara var upp till dem att avgöra? Duka av, plocka upp kläderna från golvet, avstå från att svära, sänka ljudet på stereon och hjälpa till med städningen (det är förstås olika saker som är viktiga i olika familjer). Jag har en fråga till dig. När barnen gör de här sakerna – trots att de inte anser att det är viktigt – vad vill du att anledningen skall vara?

Låt mig ge dig några alternativ. En anledning till att barnen gör det den vuxne vill – snarare än det de själva skulle föredra – kan vara att de agerar utifrån rädsla. Det kan vara rädsla för den vuxnes ilska (”Om du inte plockar upp dina grejer från golvet nu blir jag arg.”). Det kan vara rädsla för att få ett straff (”Om du inte sitter still vid bordet får du gå till ditt rum”). Det kan också vara rädsla för att gå miste om en belöning (”Om du äter upp maten får du en glass”).

En annan anledning till att barnen gör det den vuxne vill kan vara att de vill undvika känslan av skuld. (”Nu lämnade du dina kläder på golvet i hallen igen. Hur tror du det är för mig att behöva gå runt och plocka upp grejer efter dig hela tiden?”)

En tredje anledning till att barnen gör vuxna till viljes kan vara att de vill undvika att uppleva skam, dvs tanken att man på något sätt är en dålig människa. (”Jaha! Du lämnade tallriken kvar på bordet idag igen… Du är sorgligt att se hur lat du är.”)

Rädsla, skuld och skam – även om det är effektivt att spela på dessa känslor i så mån att man förmår barnen att lyda, gissar jag att du kanske känner dig tveksam? Att du vill att barnen skall agera utifrån andra orsaker än att de är rädda för dig eller vill undvika skuld- och skamkänslor?

De flesta vuxna jag möter säger att de hellre vill att barnen skall samarbeta. De vill att barnen skall agera utifrån en omsorg om andra människor. En del kallar det ”omtanke”, andra ”hänsyn” och ytterligare andra benämner det ”empati”. Gemensamt är en förhoppning om att barnen skall bry sig om vad människor i deras omgivning behöver och helt enkelt vilja bidra till att det blir bra för dem. (”Jag struntar visserligen i om jackan ligger på golvet, men jag plockar upp den ändå eftersom jag vet att pappa uppskattar att jackan hänger på kroken.”)

Barn vill samarbeta…

Önskar du också att dina barn skall göra det du ber om, helt enkelt för att de bryr sig om dig och familjen och vill bidra till att ni alla har det bra? Din önskan är inte orealistisk – tvärtom. Det finns en hel del forskning som tyder på att barn faktiskt föds med en förmåga att uppfatta andra människors behov och en vilja att bidra till att de blir tillgodosedda. Barn är inställda på samarbete. (Jag har skrivit en del om det här. Vill du läsa mer om barns villighet att samarbeta rekommenderar jag familjeterapeuten Jesper Juuls böcker, tex Ditt kompetenta barn.)

”Det där låter ju fint och vackert”, säger kanske någon, ”men faktum är ändå att det finns mängder av barn som inte alls tycks ta hänsyn till andra människors behov, som bråkar, ifrågasätter och sätter sig på tvären. Hur kan man förklara det?” Anledningen, som jag ser det, är att barnens medfödda empatisk förmåga och villighet att bidra inte är tillräckligt för att samarbete skall utvecklas. Samarbete är inte en egenskap hos barnen. Samarbete utvecklas i relationen mellan föräldrar och barn.

… om relationen är god

Jag brukar beskriva familjens samarbete som avkastningen från ett bankkonto. Jag föreställer mig att vi vuxna har ett relationskonto med vart och ett av våra barn. Det är barnet som har öppnat kontot. Det representerar hennes förmåga och villighet att samarbeta. Kontot är ständigt öppet för insättningar från föräldern. Föräldern kan naturligtvis be barnet om hjälp med insättningarna, men det övergripande ansvaret för att regelbundna insättningar sker är alltid förälderns.

Till skillnad från ett vanligt bankkonto där ränteutbetalning sker en gång om året, sköts avstämningen på relationskontot löpande. Räntan betalas inte heller ut i kronor och ören, utan i form av en påverkan på kvaliteten i familjemedlemmarnas inbördes relationer. Familjer med kontinuerliga ränteutbetalningar förefaller mer harmoniska än andra familjer. Familjens medlemmar har betydligt färre inbördes konflikter där de kränker och sårar varandra än andra jämförbara familjer. Det verkar också som om familjemedlemmarna respekterar varandra och vill varandra väl. De gör saker för varandra, bara för att det känns bra. Kort sagt: de samarbetar.

För att översätta liknelsen i mer konkreta ordalag menar jag alltså att barnens förmåga och villighet att samarbeta inte är tillräcklig för att samarbete mellan barn och föräldrar verkligen skall komma till stånd. Det som dessutom krävs är att föräldrarna tar ansvar för kvaliteten i relationen. Den naturliga lusten att bidra till och berika livet för andra människor hämtar näring i goda relationer, men vissnar i dåliga. Tänk för ett ögonblick på människorna i din egen omgivning – familjemedlemmar, släktingar, arbetskamrater och chefer. Jag gissar att du med glädje och lätthet bidrar till dem du gillar och har goda relationer med? Att däremot göra saker bara för att berika livet för människor som du har dåliga relationer med? Tanken tar emot, eller hur?

 
Vad kännetecknar en god relation?

Så hur ser då insättningskvittot för relationskontot ut när relationen är god? Vad är det föräldern behöver sätta in? Jag brukar rekommendera insättningar av följande:

Samvaro: Jag tycker om och vill vara tillsammans med dig.
Intresse: Jag är nyfiken på dig och dina tankar.
Empati: Jag vill försöka förstå och respektera vad du känner och behöver.
Ärlighet: Jag är villig att vara sårbar inför dig och berätta vad jag känner och behöver.
Likvärdighet: Du och jag – våra tankar, känslor, behov, lust och längtan – är lika mycket värda.

Eftersom avstämningen på relationskontot sker löpande krävs så gott som dagliga insättningar. Vi uppehåll i insättningen kommer storleken på utbetalningen snabbt att minska.

Relationen är viktigare än gränserna

”Kan du inte skriva lite om gränssättning?” Den här frågan får jag ibland i kommentarsfältet här på bloggen. För ett tag sedan kom ett mejl på samma tema:

 Hej Petra,

jag vill börja med att tacka dig för en jättebra blogg! Läser alla dina artiklar och lär mig massor. Jag undrar om du inte kan skriva något om gränssättning? Jag har stora problem med min dotter (8 år) som aldrig vill lyssna på vad jag säger. Även om jag säger 17 gånger att det är dags att stänga av datorn så struntar hon bara i mig. Hon vägrar hjälpa till hemma. Hon skriker om hon inte får som hon vill. Hon är elak mot sin bror. Jag skulle behöva tips på metoder för att få henne att lyssna på mig och göra som jag säger, åtminstone ibland…

Kram Maria

Flera gånger på sista tiden har jag satt mig vid datorn och tänkt att ”nu, nu skall jag skriva något om gränssättning!”. Vid varje tillfälle har jag avbrutit och konstaterat att jag tycker att det finns annat som är betydligt viktigare att skriva om - nämligen relationen mellan föräldrar och barn. Jag vill skriva om hur föräldrar kan göra för att skapa goda relationer till sina barn. I goda relationer är ”gränssättning” sällan ett stort problem (även om föräldrar behöver ”sätta gränser” även i goda relationer). I goda relationer kan barnet acceptera (om än inte gilla) förälderns (oundvikliga) maktutövning – i trygg förvissning om att den vilar på respektfull och välvillig grund.

Upproriska barn? Trotsiga ungar? Barn som bryter mot regler och bråkar? Du kan hota, straffa, muta, anklaga, fördöma, förlöjliga och förmå barnen att lyda därför att de är rädda, har skuldkänslor eller skäms. Men är det samarbete du längtar efter står lösningen sällan att finna i en uppgradering av metoderna för gränssättning. Då är det relationen som behöver en översyn och justering: samvaron, intresset, empatin, ärligheten och likvärdigheten. Om detta kommer jag att fortsätta skriva framöver.

Längtan efter delad glädje

Rosé och grillat på landet!
Fotografiska museet med finaste Annika.
En underbar dag i kantarellskogen!

Statusraderna på Facebook är fyllda av tillrop som dessa. ”Meningslöst dravel från folk som har för mycket tid och för lite verkliga vänner”, tycker en del. ”Den nya tidens skryt”, säger andra.

Det är möjligt att det finns viss sanning i båda dessa analyser. Jag vet inte. Det jag vet är att när jag skriver en status som denna är det av en helt annan anledning. Jag är glad. Jag njuter. Jag firar. Det jag skriver är en inbjudan: ”Se mitt firande och dela det gärna med mig!” Det finns en längtan i mig att dela glädjen över det som livet erbjuder med andra människor.

Kan du känna igen denna längtan? För dig kanske den inte tar sig uttryck på Facebook. Du kanske märker den genom en förbiflygande tanke när du upplever något härligt: ”det här vill jag berätta för mamma när jag kommer hem” eller ”åh, om bara min partner var här så vi fick uppleva det här underbara tillsammans”.

Jag tror att det är samma längtan efter delad glädje som barnen upplever när de ropar från toppen av rutschkanan eller mitten av bassängen: ”Titta på mig!”. Jag tror också att den döljer sig bakom uttalanden som ”jag har gjort en ny pärlplatta” och ”jag hade alla rätt på matteprovet”. Deras tillrop är en inbjudan – ”gläds tillsammans med mig!”

Häromdagen skrev jag en ”glädjestatus” på Facebook: ”Njuter av kaffe och sommarens sista solstrålar på altanen”. Bland alla gilla-markeringar och tillrop av typen ”vad härligt det låter!” och ”underbart med sol” fanns ett svar som stack ut. En av mina vänner hade skrivit: ”Vad duktig du är!”. Jag blev förvånad och förvirrad. På vilket sätt är det duktigt att dricka kaffe!? Jag upplevde att jag blev missförstådd. Jag ville dela glädje och fick en bedömning tillbaka! Lite besvikelse gjorde sig också påmind. Vad gav henne rätten att värdera min glädje och njutning!?

Upplevelsen fick mig att återigen fundera över hur det är för barnen att gång på gång bli bedömda och värderade – när allt de förmodligen vill är att dela sin glädje.  

- Titta på mig när jag åker rutschkana!
- Vad duktig du är!

- Jag har gjort en ny pärlplatta.
- Vilken fin!

- Jag hade alla rätt på matteprovet.
- Bra gjort!

Förvåning? Förvirring? Besvikelse? Vad upplever barnet? Hur lång tid tar det att vänja sig vid att bli missförstådd?

Vill du läsa mer om vad man kan säga istället för uttala sig värderande om barnen? Läs mina övriga blogginlägg i kategorin “Duktig” –>. (Scrolla ner och läs dem nerifrån och upp så får du dem i rätt ordning.)

 

Älskade barn, gråt inte!

Det gör ont i oss när våra barn är sorgsna och ledsna. ”Älskade fantastiska ungar! Ni är värda all glädje, all lycka! Far åt pipsvängen smärta och sorg, oro och rädsla!”

Att föräldrar tänker så här tror jag är helt naturligt. Vi älskar ju våra barn! Men när vi agerar för att försöka justera verkligheten så att den blir som vi önskar – fri från smärta och sorg, oro och rädsla för barnen – tror jag att vi gör dem en otjänst. Jag tror att barn (och vuxna med för den delen) mår bra av att känna alla typer av  känslor.

Mer än någon annan har min dotter lärt mig förstå att alla känslor är viktiga och värdefulla. Det jag nu skall berätta är både smärtsamt och sårbart för mig. Jag tror och hoppas att min berättelse skall bidra med aha-upplevelser, hopp och inspiration till dig som läser.

Min dotter var fyra år när hon började på förskolan. Fram till dess hade hon varit hemma tillsammans med mig. Den första månaden var livet på förskolan nytt och spännande. Min flicka gick dit med glädje och förväntan, vinkade obekymrat hej då till mig och sprang sedan in till de andra barnen.

Efter en månad kom det bland föräldrar allmänt befarade ”bakslaget”. Nyhetens behag hade lagt sig och förskolan hade mist sin attraktionskraft på min dotter. Hon var ledsen när jag lämnade henne. Grät först stillsamt och i takt med att jag närmade mig utgången allt mer förtvivlat. Sprang efter och klamrade sig fast kring mina ben. Så här var det varje morgon som jag lämnade henne på förskolan. Varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år!

Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år gjorde de otroligt välmenande pedagogerna på förskolan sitt allra bästa för att muntra upp min flicka och få henne på andra tankar:

- Kom så går vi och ser om Amanda har kommit! Henne tycker du ju om!
- Du kan få hjälpa mig att göra frukost!
- Vilka fina flätor du har idag!

Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år ansträngde jag mig för att sätta ord på de känslor som jag antog fanns bakom den förtvivlade gråten. Jag hade ju gått min egen kurs och visste hur det låter när man bekräftar barnens känslor (Läs tex mitt inlägg om varför barnen aldrig blir nöjda och mitt inlägg om känslorna bortom orden).

- Du är ledsen gumman?
- Är det jobbigt för dig idag?
- Du saknar mig när vi inte är tillsammans, är det så?

Problemet, kan jag förstå så här i efterhand, var att varken jag eller de välmenande pedagogerna respekterade min flickas känslor. Vi önskade hett och innerligt att hon skulle sluta vara ledsen och med glädje, iver och entusiasm springa in till de andra barnen på avdelningen. I hemlighet önskade jag till och med att hon skulle tindra med ögonen vid blotta omnämnandet av dagis, så där som jag hört talas om att det fanns andra barn som gjorde.

Så en morgon fick jag en ingivelse och frågade min dotter:

 - Är det så att du vill vara ledsen när jag lämnar dig på dagis?
- Ja, jag saknar ju dig mamma.
- Skulle du önska att du inte saknade mig?
- Nej, jag vill sakna dig när vi inte är tillsammans.

Och sedan tillade hon:

 - Problemet är ju bara att jag inte får vara ledsen ifred på dagis.

Hennes svar ändrade något i mig. Plötsligt var det inte alls viktigt för mig att hon var glad när jag lämnade henne på förskolan. Jag ville att hon skulle få ha sin sorg! Jag hade ju faktiskt också en liten sorg när vi skiljdes åt.

Tillsammans med förskolepedagogerna pratade vi om hur hon ville ha det när hon var ledsen på dagis. Hon berättade att hon ville sitta i en speciell stol, i ett speciellt rum där hon fick vara ensam. Hon ville ha tillgång till papper och pennor så hon kunde rita lite samtidigt som hon var ledsen. Självfallet fick hon det precis som hon ville.

Ett par dagar senare lämnade jag, för första gången på lite mer än ett år, inte en vilt gråtande femåring i kapprummet utan en lugn och stillsamt sorgsen. Ytterligare några dagar senare fick jag bara en hastig puss på kinden innan hon sprang direkt in till de andra barnen med ett leende på läpparna.

Den eftermiddagen när vi gick hem från förskolan sa hon helt spontant:

- Idag var jag inte ledsen när du lämnade mig mamma. Jag har kommit på att jag kan sakna dig och vara glad samtidigt.

Jag tänker att när hon äntligen, efter mer än ett år, fick respekt för sin saknad och sin sorg då kunde hon också komma i kontakt med alla sina andra känslor. Men så länge vi, både jag och hennes pedagoger, inte lämnade henne ifred med sin känsla så kunde hon inte heller bli färdig med den.

För mig kom hela den här historien att innebära en otroligt viktig lärdom. Jag förstod, för första gången på riktigt, att det inte finns känslor som är ”bra” och känslor som är ”dåliga”. Alla känslor är lika viktiga och behöver lika mycket respekt. Det är först när vi låter barnen få utrymme att känna alla sina känslor som de också är fria att känna verklig glädje.

_______________________________________________

Den 10 oktober startar jag en ny kurs i kommunikation och konflikthantering med barn för föräldrar och pedagoger. Det finns fortfarande ett par platser kvar.
Nyfiken? Läs mer på http://www.petrakrantzlindgren.se/pages/kurser/aktuella-kurser.php