- Aldrig att jag tänker bjuda Johan på mitt kalas. Jag hatar den jävla idioten. Fan vad skönt det vore om han var död!
- Nämen så säger man inte! Man kan tycka illa om människor men man får faktiskt inte önska livet ur dem.
Vissa saker säger man bara inte, eller hur!? Man får faktiskt inte uttrycka att man önskar att någon skall dö eller skadas. Det är inte okej att kalla andra människor för jävla idiot eller dåre. Och svära – det gör man helt enkelt inte. Så är det bara!
I syfte att lära barnen regler som dessa strävar många föräldrar efter total konsekvens. Det är aldrig okej att prata på det här sättet. Aldrig! Därför markerar föräldrarna genast och vägrar lyssna på barnen när de använder språk som ogillas. Jag har stött på många föräldrar som vittnar om hur bra det här ”funkar”: ”Vi har nött in budskapet att de här sakerna säger man bara inte och nu har barnen faktiskt slutat prata så!”.
Varje gång jag hör en förälder berätta det här för mig undrar jag: är det så att barnen slutat prata med ord som föräldrarna ogillar eller är det möjligen så att barnen slutat prata? Då menar jag förstås inte slutat prata i bemärkelsen ”blivit helt tyst” utan snarare ”slutat berätta om viktiga upplevelser och känslor”.
Föreställ dig att du kommer hem från jobbet, trött och ledsen efter en riktigt jobbig dag. Du sjunker ner vid köksbordet och utbrister: ”Min chef är helt dum i huvudet.” Din partner höjer ett irriterat ögonbryn och säger sedan med skarp röst: ”Vet du vad! Det är inte okej att prata sådär om andra människor!” Vad händer i dig då? Jag gissar att du känner dig ledsen? Kanske arg? Tänker att din partner inte fattar ett skit? Inte vill förstå dig? Hur gör du nästa gång du kommer hem och känner dig trött och ledsen efter ännu en jobbig dag med chefen? Kanske drar du dig för att berätta något alls? Det är ju ändå ingen idé. Din partner tycks ju ändå inte vilja fatta.
Precis samma process tror jag äger rum i barnen när vi vuxna reagerar på deras berättelser med att korrigera deras ordval: ”så säger man inte!”, ”jag vill inte att du kallar din syster för idiot!”, ”det är inte okej att säga att någon skall dö!”. Mellan raderna uppfattar barnet att föräldern säger: ”Vilka ord du väljer att använda är viktigare för mig än vilka känslor du har.” Barnen tänker att de vuxna inte förstår – inte vill förstå – och slutar så småningom att berätta.
Så visst, det kanske ”funkar bra” att korrigera barnen och att vägra lyssna när de använder ord som vi ogillar – i den bemärkelsen att de slutar använda de orden. Jag är samtidigt orolig för att det ”funkar dåligt” i bemärkelsen att barnen också slutar att alls sätta ord på sina upplevelser och känslor och att kontakten mellan barn och föräldrar reduceras till ytligt vardagsprat.
Betyder det här att föräldrar måste acceptera att barnen kallar sina syskon för idioter, svär och uttalar förbannelser över sina lärare? Kan man inte ha både en god kontakt med sina barn och lära dem att uttrycka sig respektfullt?
Naturligtvis kan man det! Jag tänker att var sak har sin tid. När barnet kallar sin klasskompis för ”jävla idiot” och uttrycker att det vore skönt om han var död kan jag välja att ha överseende med hennes ord i stunden och istället fokusera på kontakt med och förståelse för barnet. Jag kanske säger:
- Oj, det verkar som att du har väldigt starka känslor när det gäller Johan. Jag vill gärna veta mer.
- Han är en skitskalle. Vet du, att när jag inte klarade ett mattetal som fröken gav mig igår så skrattade han och sa till dom andra att jag är ett pucko.
- Jag gissar att du blev ledsen då? Att du vill veta att du duger oavsett om du klarar mattetalen eller inte?
- Mm. Fröken skrattade också lite. Sa att jag måste börja använda det där huvudet som jag har fått…
Att jag bemöter barnets påstående att ”Johan är en idiot” med att be henne berätta mer betyder inte att jag accepterar hennes sätt att prata. Det betyder att jag i stunden prioriterar kontakt och förståelse (Och tur är väl det – annars hade jag kanske inte fått reda på hur jobbigt hon har det i skolan!). Jag är samtidigt helt trygg i vetskapen om att jag har mängder av andra tillfällen (säkert redan idag!) att berätta för mitt barn vad som är viktigt för mig och vilken typ av språk jag uppskattar. Möjligheterna till en nära och förtroendefull relation med mitt barn tror jag däremot minskar varje gång som jag, i stunden, väljer att korrigera hennes ord istället för att försöka förstå hennes känslor.
Vad tror du?
—-
Jag finns på Facebook. Följ mig gärna där –>
Det är så sant! Länge har jag känt att jag ofta drar mig för att öppna mig och klaga, både inför mina föräldrar och min storasyster, och det är först nu efter jag läste ditt inlägg som jag kan sätta fingret på varför. Många gånger har min erfarenhet varit att de istället för att lyssna på det jag säger, “läxar upp” mig för mina ordval, att jag istället för att klaga inte gör något konkret åt problemet eller för att jag bryr mig överhuvudtaget, jag borde bara strunta i det och ägna mig åt viktigare saker. Helt enkelt; dina känslor över det här är inte viktiga/du överdriver/du gnäller bara, och jag riktigt känner hur jag krymper i deras ögon och jag får nästan dåligt samvete över mina egna känslor.
För att inte sabba sitt barns (och även sin väns/partners etc) förtroende när de öppnar sig är det alltid viktigare att lyssna på vad de har att säga, oavsett ifall man tycker att de använder onödigt fula ord eller tycker att “de bara överdriver i den här frågan”. Det är just pga en sådan attityd jag har svårt att riktigt öppna mig för min familj, och ibland hellre håller tyst. Bra inlägg!
Hej Nina,
och tack för din beskrivning av hur det kan kännas att mötas av den här typen av “uppfostrande” kommunikation.
//Petra
Det där är jag och min mamma. Fast jag nu är vuxen känner jag fortfarande att jag inte kan berätta något för henne p.g.a. att uppfostringen i form av att tala om vad som är rätt eller fel alltid kommer först för henne.
Hon blev arg när jag sa till henne att jag inte kunde berätta något utan att vara rädd för att hon ska sätta värde på min upplevelse genom att berätta om jag gjorde rätt eller fel i situationen.
“Du fattar väl att du kan berätta allt för mig?”
Sen:
“Karin är dum i huvet”
“Det går inte att hålla på och snacka skit om folk och sen umgås med dom igen sen, det är dålig stil”
Tack för att du berättar Frida! Trots att du är vuxen är den här typen av kommunikation frustrerande. Det är lätt att förstå vad den gör med ett litet barn som inte har ord för sin upplevelse…
//Petra
Oj oj oj, detta känner jag också igen med min mamma
. Till och med nu när jag hade en svår förlossningdepression blev jag bemött med saker som “Du tänker för mycket”, “Du vill aldrig prata om hur du mår” bla bla bla bla…undrar just varför. Och inte konstigt att jag fick förlossningsdepression, jag visste inte hur jag skulle kommunicera med mitt barn för jag hade inga egna positiva erfarenheter. Tack för en jättefin blogg, jag lär mig massor!
/ Linda
Linda,
Glädjer mig att läsa att du uppskattar bloggen och att den bidrar med förståelse för både dig själv och ditt barn.
//Petra
Intressant inlägg som startade en ganska vild diskussion (på positivt sätt) över middagen med sambon. Jag tycker det var mycket tankeväckande, men jag tänker vidare och vill gärna ha en fortsatt diskussion. Vad händer om man tänker sig en händelse direkt med barnet. När mitt barn säger till mig “idotiska/puckade/dumma mamma”, då kan jag ta en dialog och försöka förstå varför. Håller med om att jag inte direkt behöver slå ner på ordvalet. Men! OM barnet istället slår mig i ilska, då är det inte så självklart… Även om det inte är ett hårt slag så är slag inte ok, men om jag ska följa tankegången strikt, då borde jag bara sitta och ta emot slag (tänk ett lätt slag men ändå ett slag) utan att protestera för att sedan fråga vänligt vad som ligger bakom?! Eller?! Om jag säger ifrån skarpt för slaget så kanske jag missar att få höra vad som ligger bakom (enligt ovanstående tankesätt). Med samma tankesätt så kommer ju nämligen mitt barn i framtiden istället för att berätta om att h*n är arg, svälja sin ilska och inte visa den för mig…
Tar gärna emot vidare tankar om mitt exempel
Hej Åsa,
gillar att det jag skriver stimulerar till reflektion och samtal!!
Jag är överhuvudtaget inte så mycket för att “följa tankegångar strikt” och det finns inga “borden” i det jag skriver. Jag vill visa på tänkbara konsekvenser av olika handlingar. Att värdera dem överlåter jag till var och en att göra själv.
I det fall du beskriver gissar jag att jag skulle fatta tag om barnets hand och säga något i stil med: “jag känner mig ledsen när du slår mig eftersom det är viktigt för mig att man försöker lösa konflikter genom att prata och lyssna på varandra. Jag vill gärna förstå varför du är så arg! Kan du tänka dig att berätta?”
Jag skulle alltså inte sitta och stillatigande ta emot slag. Men jag skulle inte heller lägga ut texten om att “slåss är inte ok” eller att “h*n borde veta bättre”. Den typen av kommenterar tenderar att skapa motstånd, skamkänslor eller skuldkänslor och det är sällan en bra grund för ömsesidig respekt och kontakt.
//Petra
[...] Eller så skärper den argumenten varför vi resonerar som vi gör. T ex det här om duktighet. Det här om känslan bakom de hårda orden var väldigt träffande. Jag sitter och läser mig bakåt och suger åt mig och håller med, och [...]
Oj! Det stämmer så bra när jag nu tänker efter. Dessvärre har jag fått uppleva samma sak i min barndom och det kanske är en del i att jag och mina föräldrar har så otroligt dålig kontakt. Jag har sällan känt att de lyssnat på mig. Vad som är ännu värre är att min syrras pojkar både svär och bråkar enormt. Ska nog tipsa om din blogg!
[...] Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år ansträngde jag mig för att sätta ord på de känslor som jag antog fanns bakom den förtvivlade gråten. Jag hade ju gått min egen kurs och visste hur det låter när man bekräftar barnens känslor (Läs tex mitt inlägg om varför barnen aldrig blir nöjda och mitt inlägg om känslorna bortom orden). [...]
sant, men jag tror man blir mer negativ om man använder negativa ord. och om vi inte talar om att man inte kallar varandra för ‘jävla idiot’, vilket nästa gång blir jävla hora/jävla bög/jävla ‘k*ks*gare’, så kommer det ju sluta med att nån kallar dig för likn saker, hur känner du dig då? knappast värdefull. man kan ha känslor utan att förnedra en annan männsika med ord. man måste kunna ha känslor samtidigt som man vårdar språket. varför inte ‘järnspikar’, ‘dromedarer’ och ‘sjutton också’? om vi vuxna i barnens närhet använder jävlar, helvete och fan (mest familj, vänner och pedagoger) då skulle ju inte barnen lära sig…
Man kan må mycket bättre av att få ut sina känslor med arga ord, men vad är det för fel att säga ‘det var väl som 17 rödfärgade järnspikar också’, ist för ‘fans jävla helvetes skitarsel’? Blir du mindre arg av ett ‘helvete’ som skriks högt än ett ‘järnspikars’`ja, det kanske man blir, men varför? jo, för du har fått lära dig sen du var liten att så säger man när man är arg. Hade du aldrig hört ‘jävlar’, men däremot hört ‘rukipa’ så hade det funkat lika bra.
[...] till barnet, reducerat till känslor och behov (läs gärna mer om empatiskt lyssnande i artikeln Bortom orden finns känslor. Ser du dem?) . Här är exempel på hur den empatiskt lyssnande föräldern skulle kunna bemöta de uttalanden [...]
känner så igen mig i både Ninas o Fridas berättelse o i det du skrev i blogginlägget…. ja har växt upp med en trasig familj (inte i att dom är skilda, utan i kommunikation o sånt o uppfostran) där ja har blivit psykiskt, verbalt o emotionellt illa behandlad hela livet. Jag har aldrig känt att mina känslor får plats o ofta fått höra att ja gnäller eller är tragisk o ska sluta med det… att jag inte duger o att ja inte är bra… att ja inte kan… ofta känt och känner fortfarande att ja inte är värd att lyssna på och att jag är ivägen och jobbig…Jag berättar nästan aldrig om mina problem längre…. för dom lyssnar ändå inte på mig… Jag är 24 år nu men jag kan inte prata me dom!
jag tycker alla dina blogginlägg är så kloka! TACK!!! det ger mig bekräftelse på att ja känner rätt o har rätt att känna det ja känner!