Vilken sorts barn vill du fostra? Svaren jag får när jag ställer den här frågan till olika föräldrar jag möter är likartade. De allra flesta föräldrar har en önskelista på egenskaper de vill ge sina barn som inkluderar åtminstone följande:
- God självkänsla
- Gott självförtroende
- Mod
- Empati
- Respekt
- Självrespekt
- Omtanke
- Civilkurage
- Ansvarsförmåga
Kanske vill du lägga till eller precisera något på den här listan, men jag gissar att den liknar den önskelista du själv har gällande ditt eget barn?
I ljuset av den här uppfattningen om vilken sorts vuxna vi vill att våra barn skall utvecklas till funderar jag ofta över användandet av ordet ”fungerar” i kombination med barn, föräldraskap och vuxnas ledarskap. Jag hörde för ett tag sedan en känd barnpsykolog i en intervju i tv säga ungefär så här: ”Tjat, hot och mutor är tre metoder som de flesta, om inte alla, tar till och måste ta till. Helt enkelt för att detta är metoder som fungerar.” En annan psykolog strösslar frikostigt med ordet ”fungerar” i sin bok med råd om hur man får ”ett fungerande familjeliv”. Att avleda barnets uppmärksamhet vid konflikter, vara konsekvent och belöna barnet för vissa beteenden är exempel på metoder som, enligt honom, ”fungerar”. På samma sätt använder föräldrar och pedagoger jag träffar ofta ordet ”fungerar”: ”Jag har testat att göra X och Y och det fungerar verkligen med lille Pelle!”.
Den som säger att något ”fungerar” menar vanligen att det ”tjänar sitt syfte” eller ”är ändamålsenligt”. Men vilket syfte, vilket mål, avses när man pratar om sådant som ”fungerar” i relation till barn? Jag tror inte att det är den där önskelistan jag tecknade inledningsvis som avses. Snarare tycks det mig som att när psykologer, föräldrar och pedagoger pratar om saker (”verktyg” eller” metoder”) som ”fungerar” handlar det så gott som alltid om att i stunden få barnet att göra som man själv vill!
”Vi har börjat ignorera Lisa när hon gnäller vid matbordet och det funkar verkligen! Hon gnäller mycket mindre nu.”
”Belöningssystem funkar så bra för oss! Pelle plockar alltid undan sina grejer utan tjafs nuförtiden!”
”Det här med att avleda barnets uppmärksamhet funkar hur bra som helst! Så fort Karin börjar tjafsa om att hon vill vara ute längre eller ha mer datortid så brukar jag bara byta ämne och börja prata om något annat.”
Det jag oroar mig för är att vi vuxna, i vår glädje över att hitta verktyg och metoder som fungerar i stunden, inte i tillräcklig utsträckning reflekterar över huruvida de också fungerar på lång sikt. Det är möjligt att det fungerar att ignorera Lisas gnällande i bemärkelsen att hon slutar gnälla (åtminstone för stunden). Men vad lär det Lisa om empati? Det är möjligt att det fungerar att belöna Pelle i så mån att han börjar städa undan sina grejer. Men vad lär det Pelle om ansvar? Och det är möjligt att det fungerar att avleda Karins uppmärksamhet när hon argumenterar för att hon vill vara ute längre i det avseendet att hon tystnar. Men vad lär det Karin om respekt? Hjälper våra kortsiktiga verktyg och metoder barnen att utvecklas till modiga, empatiska, respektfulla, omtänksamma människor med god självkänsla, gott självförtroende, ansvarsförmåga och civilkurage?
Vad menar du när du säger att något ”fungerar” i relation till barnen? Hur väl fungerar dina kortsiktiga strategier med dina långsiktiga mål i föräldraskapet?
—
Följ mig gärna på Facebook –>
Alltid lika roligt och tankeväckande att läsa dina inlägg Petra. Jag blir glad och får hopp om att vi kan möta våra barn i relationer som inte bygger på att barn ska vara lydiga, duktiga och underlätta för vuxna utan istället bygger på kärlek, ömsesidighet och att barn får frihet och möjlighet att visa vad som pågår och vad som är viktigt i deras liv. Jag skulle önska att du skrev oftare och att din blogg skulle gå som en löpeld genom alla föräldrar/barn-forum på nätet.
Jag med Jocke. Jag skulle också önska att jag skrev oftare
och ffa att min blogg spred sig med vindens hastighet för jag har viktiga grejer att säga!!!
!
TACK för att du berättar hur det jag skriver bidrar till dig
Hej Petra!
Tack för att du har ”fångat” det vanliga ordet ”fungerar”. Blev så glad.
Ordet ramar in hur vi lätt gör barnen till objekt, som skall smycka vår tillvaro på ett behagligt vis, helst så som föräldrarna tycker är rätt beteende.
Mer nyfikenhet på barnets eget liv och behov och att varje person gör annorlunda, oftast inte på mitt vis.
Hej Johan,
glädjer mig massor åt att du blev glad när du läste det jag skrivit!! Håller helt med: mer nyfikenhet åt de vuxna!!!
Jag vill bara uttrycka mitt innerliga tack för att du på ett strålande vis lyckats sätta ord på det jag frustrerat känt så länge. Har inte tid att skriva mer men blev verkligen lycklig över att hitta din blogg. Den ska jag återkomma till.
M
Du är varmt välkommen tillbaka Maria
!
//Petra
Hej Petra,
tack för en bra blogg. Vad kul att du hittade till Lady Dahmers blogg. Det var jag som tipsade om din sida där. Tänkte inte på att fråga först (hoppas att det inte gör något) men jag kände bara att det här måste spridas. Det är så viktiga saker du skriver om. Och du formulerar dig så bra, texten är lättillgänglig (kan man säg så).
mvh
Therese
Vad roligt att du gillar min blogg Therese. Det glädjer mig massor. Tack också för att du hjälper till att sprida bloggen. (Nix, det krävs absolut inget tillstånd för att göra det
)
Allt gott,
Petra
Här ska spridas, riktigt bra skrivet och ”pinpontat”!! BRA!!!
Tack och hej!
Härligt! Sprid gärna
. Jag längtar alltid efter fler läsare!
//Petra
Läsvärt och tankeväckande. Jättebra skrivet. Återkommer när jag inte är på telefon, så kanske jag kan länka hos mig. Ha en bra dag.
Du är välkommen tillbaka
Vilken fantastisk blogg du har! Du skriver oerhört intressant och inspirerande och jag blir nu en evig anhängare!
Håller du förresten föreläsningar ofta och hur hittar jag dem isf?
Oj, vilka fina ord. Tack.
Ja, jag föreläser en hel del. Oftast är det förskolor/skolor/idrottsföreningar/företag som anlitar mig för att föreläsa för sina föräldrar/pedagoger/anställda. Det händer också att jag bjuder in till öppna föreläsningar, men inte lika ofta. Håll utkik här på bloggen eller på min facebook-sida (https://www.facebook.com/pages/Liding%C3%B6-Sweden/petrakrantzlindgrense/168796566476904). Du kan läsa mer om de föreläsningar jag erbjuder här: http://www.petrakrantzlindgren.se/pages/foerelaesningar.php Kanske tipsa din förskola/skola om mig?
Jag håller också lite längre kurser för föräldrar och pedagoger. Nästa ”öppna” kurs startar i oktober. Om mina kurser kan du läsa mer här: http://www.petrakrantzlindgren.se/pages/kurser/aktuella-kurser.php
Allt gott,
Petra
Tack för dina tankvärda inlägg. Du är en verklig inspirationskälla.
Varje gång vi använder vår föräldramakt för att få som vi vill gör vi ett val. Vi väljer att använda vår makt för att barnen ska foga sig till det vi bestämmer. På kortsikt kanske det ”fungerar” men på långsikt spelar vi ett högt spel. Barn är extremt lojala och vill verkligen vara oss till lags så varje gång vi kränker deras integritet blir de lite mindre sig själva. De försöker anpassa sig till den vi vill ha istället för att utveckla sig själva till just den person de är. Jag brukar ibland tänka på följande uttalande som jag inte minns vem som sa men det finns inom mig. ”Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själva.”
Verkligen ett tänkvärt inlägg. Jag har funderat mycket på detta med belöningssystem som är så populärt. Vilken sorts individer skapar det egentligen? Jag möter alltför ofta ungdomar i skolan som aldrig gör något utan att få något för det. Det tycker jag är ledsamt. Sen tycker jag att Lars H Gustafsson har sagt det så bra att om vi vill fostra lydiga barn/vuxna så fungerar det ju med mutr och straff, men jsg vill inte att mina barn ska lyda, de är ju inga hundar, jag vill att de ska respektera sina egna och andras gränser samt vara godhjärtade nog att göra bra saker utan egen vinning.
Ja, det är en väldigt bra fråga: vill vi ha lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?
Läs gärna mer om min kritik mot belöningssystem:
http://www.petrakrantzlindgren.se/pages/daerfoer-aer-jag-emot-beloeningssystem.php och
http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2011/03/23/belona-ratt-beteende-eller-forsta-vad-barnet-behover/
http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2010/11/24/en-liten-beloning-ar-val-aldrig-fel/
//Petra
Vilken otroligt bra blogg! Jag vill verkligen inte köra över mitt barns känslor och jag vill att hon ska känna sig trygg i alla lägen. Men ibland har jag så svårt att veta hur jag ska hantera situationen. Som idag, min dotter 16 månader sätter sig på tv-bänker där hon inte får sitta och dunkar huvudet i tvn, jag ber henne snällt gå ner därifrån och försöker få henne att komma till mig och leka med det här, eller läsa en saga hon säger nej och småler dunkar huvudet i tvn igen. Jag ber henne igen att hon inte ska göra så för tvn kan gå sönder, kan du inte komma hit och leka istället. Hon säger nej dunkar huvudet igen och jag tappar tålamodet, höjer rösten och säger nej hon klättrar ner. 5 minuter senare gör hon likadant. Hur skulle jag hantera den situationen på mer ”rätt” sätt.
Jag vet inte hur jag ska göra för att hon ska lyssna, jag måste ryta ifrån med ett nej för att hon ska lyssna när hon gör saker hon inte får, och jag vill inte behöva höja rösten hela tiden. Hoppas du kan svara på detta och säga vad jag ska göra istället
Hej Charlotte,
låt mig börja med att säga att jag inte tror att det finns sätt som är ”rätt” och sätt som är ”fel”. Det finns alltid olika handlingsalternativ som får olika konsekvenser. Vad som är ”rätt” för någon kan vara ”fel” för någon annan beroende på hur man värderar dessa olika konsekvenser.
Din dotter är fortfarande ganska liten. Jag skulle nog vara ganska sparsam med orden och mer i handling visa henne att det finns bättre platser för lek. Helt enkelt lyfta bort henne till andra spännande och lockande platser och föremål när jag märkte att hon var på väg mot tv-bänken.
Tack för ditt svar!
Hej!
Härligt o läsa dina tankar! Bra skrivet!
Tack för detta!
Jag har en 8 åring och ska få en till snart
Har en fråga till
Det här med att man inte ska säga att dom är duktiga hela tiden, vad säger man till en 16 månader? Hon förstår vad duktig betyder för det har vi sagt hela tiden när hon gör nått, och då klappar hon händerna. Som när hon lyssnar på vad vi säger, när det kommer fram ett nytt ord eller när hon lär sig nått nytt. Hoppas du förstog frågan 
”Du kunde!”
”Åh vad roligt (för dig). Du kan!”
Dela hennes glädje över sina framgångar. Istället för att värdera dem.
Du skriver väldigt bra och träffande, men jag måste faktiskt säga en sak. Det som är ett problem för mig, och säkerligen många andra, är att vi själva inte mår bra och att VI har ett behov av att få saker och ting att just ”fungerar” för stunden. Det är inte med vilje, det är inte önskvärt, och det skuldbelägger en själv att ta till ”metoder” som ”fungerar”. Jag är inte alls nöjd med att göra det. Tvärtom, jag mår ännu sämre. Men i just ögonblicken med krav, så ser jag ingen annan utväg.
Om jag som förälder inte mår bra, inte har ork, inte har vilja och styrs av andra yttre och inre krav på mig själv, hur ska jag kunna bekräfta mitt barn? Jag kan inte ge det jag själv saknar.
Om jag aldrig VILL spela kort. Om jag aldrig VILL cykla en runda. Om jag aldrig har ORK att lyssna. Detta samtidigt som jag ser en kil mellan mig och mitt barn medan jag står handfallen i min egen utsatthet. För mig blir dina råd också en sorts ”verktyg”, men jag når inte fram, för jag har inte ORK att förvalta det jag vill investera i, om du förstår min tankegång.
Har du några tips?
Hej Katarina,
det stämmer som du skriver att min blogg handlar om vad barn behöver. Inte om vad föräldrar behöver för att ge barnen det. Det betyder på intet vis att detta är en irrelevant fråga (utan helt enkelt att jag skriver om det som intresserar mig mest). Jag tror också att det är svårt för föräldrar att ge något som de själva saknar. Jag vet att många föräldrar upplever stor frustration och sorg över att inte orka eller förmå leva upp till de förhoppningar de har på sig själva.
Mitt krassa tips är att fundera över:
- vad har jag för mål som förälder: vad vill jag ge mitt barn?
- vad behöver JAG för att kunna ge det?
- vilka förändringar kan jag göra i mitt liv för att få det jag behöver för att kunna ge vidare?
- vill jag göra dessa förändringar eller vill jag justera målen?
Sedan tänker jag också att mycket av det jag skriver om faktiskt inte är sådant som tar mer tid eller ork i anspråk
- att dela barnets känsla istället för att recensera upplevelsen
- att säga ”jag vill läsa med dig” (om man nu vill det) istället för ”jag kan läsa med dig”
- att berätta vad man behöver och längtar efter istället för vad som ”är okej” och ”inte okej”
- att lyssna på barnets känslor istället för på barnets ord
Slutligen tänker jag att jag att det GER ork att göra mycket av det jag skriver om. Att lyssna på vad barnet säger, att förstå vad barnet behöver, berikar relationen och GER enerig och glädje.
//Petra
Tack!
Ja, mycket av det jag läst här har jag använt och fått glädje av. Det är ju exempelvis mycket bättre att bemöta barnet med rätt ord, när man SER rätt, istället för att förstöra genom fel ordval. Det som är frustrerande är väl helt enkelt när det kvittar om man säger ”rätt” om man ändå inte har kraft att ”se”.
Du ger mig vidare inspiration, och jag kommer fortsätta rekommendera denna blogg överallt där jag får chansen.
Jag tänker mycket på det här med tid och energi. En förälders resa kan ju se väldigt olika ut. Själv kan jag säga att idag med fem barn har jag mycket mer tid och energi än när jag hade två. För mig har det handlat mycket om mitt förhållningssätt.
När jag fick mina första barn använde jag det förhållningssätt som jag hade med mig från min egen barndom. Jag lät och gjorde allt jag lovat mig själv att aldrig göra. Det blev många konflikter och kamper om vem som hade rätt. Jag var ofta trött, slut och inte speciellt stolt över mig själv.
Idag har jag mer av det förhållningssätt som du beskriver i dina inlägg Petra. Vilket har gjort att barnen blir sedda och hörda precis som de är (oftast i allafall ;o)) Vi behöver inte kämpa för att få uttrycka vad vi tänker, känner och behöver på samma sätt som förut. Vilket inte innebär att alla får som de vill hela tiden men de får uttrycka vad de vill.
När en förälder sa att hon inte hade tid att gå en kurs liknande den du håller sa min äldsta son (då 17 år) ”Tänk om hon visste vad mycket tid hon kan tjäna.”
Det ligger mycket i de orden. När vi kan möta varandra i Empati och Ärlighet händer något alldeles speciellt, vi får kontakt.
Tack för att du berättar Maria!
//Petra
[...] utdraget kommer från bloggen ”en annan du” som skrivs av Petra Krantz Lindgren. Jag hörde för ett tag sedan en känd barnpsykolog i en intervju i tv säga ungefär så här: [...]
Hoppas din röst blir stor i Sverige! Idag är det SÅ viktigt att vi står upp för barnen framför allt. Blir så bekymrad när jag inser att så många barn mår dåligt beroende på att vi föräldrar inte lyssnar in vad de behöver, vår tid och anknytning med oss föräldrar. Så blev jag så glad att hitta till din blogg, den kommer jag att kika in på då och då!
Heja dig!
[...] på samma tema? Läs gärna min artikel om verktyg och metoder i föräldraskapet och vad vi menar när vi säger att något “…. Share this:FacebookTwitterLike this:GillaBli först att gilla denna [...]
[...] var visserligen inte mina föräldrar några fans av “metoder” när det kom till uppfostran men vad jag minns så var “utskällningar” en [...]
Vill tipsa om Petras kollega som kommer till Trollbäcken och pratar just kring detta den 26/4 (tack för tipset Petra!)
https://www.facebook.com/#!/events/257430217673773/
Yes! Sanna är jätteduktig!
Det ligger väldigt mycket i det du tar upp kring belöningar och straff Petra. Inget barn ska utsättas för straff, utan få hjälp att förstå inte bara vad som blev fel utan framförallt hur det kan göra för att undvika en sådan situation framöver. Har själv skrivit en hel del om straff på min blogg Prestationsprinsen.
http://prestationsprinsen.wordpress.com/?s=straff
Men kring belöningar är det viktigt att komma ihåg att barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som t.ex. autism, asperger, adhd saknar i olika utsträckning inre motivation, konsekvenstänkande och förmåga att planera. Då kan belöningar vara ett fantastiskt bra sätt att hjälpa dem att komma rätt. Ofta kan man släppa dem sen, då de upptäckt att det som var svårt faktiskt är görligt. Det fungerar förstås inte bara med belöning. Utan också ett gediget arbete för att samtidigt stötta dem att komma rätt, förstås.
Kan läsa mer på min blogg t.ex. : http://prestationsprinsen.wordpress.com/2012/01/18/tips-till-foraldrar-och-skolpersonal-motivationshojare-beloning-muta-funkar-jattebra-vid-asperger-adhd-och-andra-neuropsykiatriska-funktionsnedsattningar/
Men det är viktigt att man förstår detta så att man inte dömer dessa barn, deras lärare och deras föräldrar. Olika barn, olika förutsättningar…