- Min dotter blir liksom aldrig nöjd! Det kvittar om jag varit med henne en hel dag och bara gjort grejer som hon gillar så klagar hon ändå på kvällen när jag vill läsa tidningen för mig själv en stund.
- Ja, men eller hur!? Min femåring är precis likadan! För ett tag sedan hade vi en heldag tillsammans bara han och jag. Först gick vi i stan och kollade på leksaker. Sedan fikade vi och efter det gick vi på bio. När vi kom ut från bion bröt han ihop och ville inte åka hem utan tjatade om att se en film till! Det hade känts skönt med lite tacksamhet…
Just den här ordväxlingen har jag hittat på själv, men den skulle mycket väl kunna vara avlyssnad varhelst föräldrar möts och pratar om sina barn. För något som vi föräldrar reagerar starkt på är när vi anstränger oss för barnens skull och de inte tycks uppskatta det. Vi har behov av att bli sedda i våra kärleksfulla handlingar och när vi upplever att så inte sker väller besvikelsen fram: ”Här har jag ansträngt mig för barnens skull och istället för att vara tacksamma så gnäller de! Varför kan de aldrig vara nöjda!?”
Låt oss titta lite närmare på uppfattningen att “barnen aldrig blir nöjda”. Stämmer den verkligen? Jag tvivlar.
Jag minns nämligen hur jag själv uttryckte mig i slutet av sommaren när semestern led mot sitt slut: ”Usch, jag vill inte börja jobba igen! Jag vill ha minst en månad till ledigt!” Betydde det att jag inte var nöjd med min semester? Tvärtom, det betydde att jag var väldigt nöjd. Jag tänker också på hur jag brukar reagera när min man kliat mig på ryggen och slutar. Det kvittar om han hållit på i tjugo sekunder eller tjugo minuter, jag suckar likväl och säger ”Inte sluta redan!”. Betyder det att jag inte är nöjd? Tvärtom, jag är väldigt nöjd.
Detsamma tror jag gäller barnen. Ett barn som efter en heldag med fika och bio skriker att han vill se en film till säger också något mellan de skrikiga raderna. Jag tror han säger: ”Jag har haft en helt fantastisk dag! Så fantastisk att jag önskar att den aldrig skulle ta slut!”
Mitt tips till föräldern: istället för lyssna på barnets ord och höra missnöje, försök höra känslan bakom orden – den stora tillfredsställelsen – och svara på den!
När föräldern svarar på barnets ord (snarare än på barnets känsla) låter det ungefär så här:
Barnet: ”Jag vill se en film till!”
Föräldern: ”Nu har jag varit med dig hela dagen! Vi har både fikat och varit på bio. Kan du inte vara nöjd med det istället för att gnälla om ännu mer!?”
Vad händer i ett barn som hör det här svaret? Jag gissar att han känner sig missförstådd. Han är ju hur nöjd som helst! Jag anar också för att förälderns svar väcker oroliga funderingar hos barnet: ”Var det en uppoffring för mamma att vara med mig?! Hade hon inte lika kul som jag?”
Vad händer i föräldern som svarar så här? Troligen känner hon irritation och besvikelse och har tankar som förtar en del av glädjen från dagen: ”Varför måste en bra dag sluta så tråkigt?”
Den måste den inte. Föräldern kan välja att svara på barnets känsla istället för på barnets ord, vilket leder dem båda in på andra spår.
Barnet: ”Jag vill se en film till!”
Föräldern: ”Ja, det var verkligen kul, eller hur?! Jag längtar redan efter nästa gång som du och jag kan ha en sådan här mysdag! Lovar du mig att du hänger med mig på bio igen någon dag?”
Barnet: ”Det är klart!”
Föräldern: ”Säkert? Lovar du?!”
Barnet: ”Det är klart jag lovar mamma!”
Föräldern: ”Vilken tur! Du… jag gillade trollet i filmen vi såg nu! Han var så himla söt! Vilken figur tyckte du mest om?”
(… Föräldern och barnet fortsätter prata om filmen, fikat och annat som hänt under dagen.)
Vad händer i ett barn som hör det här svaret? Jag gissar att han känner sig förstådd och glad. Det är härligt att veta att den man tillbringat dagen med också har njutit.
Och föräldern? Jag antar att hon känner sig betydligt gladare och mer tillfreds när hon väljer att fokusera på barnets tillfredsställelse och ha överseende med sättet på vilket den uttrycks.
Vad tror du?
Hej!
Jag tycker att du skriver så bra om barn och hur de borde bemötas. Kommer att följa din blogg länge känner jag för just nu är jag bara i början av mitt föräldraskap då min Kotte bara är 15 månader gammal. Jag undrar dock, och hoppas att du har tid att svara, om du har mer handfasta tipps till föräldrar som har lite mindre barn, som jag har. Tipps på litteratur emottages tacksamt!
Tack på förhand!
Vad kul att du gillar det jag skriver. Tack
.
Det stämmer att jag inte skriver så mycket om små barn. En anledning till det är att jag själv har lite större barn och jag gärna hämtar exempel och inspiration från mitt eget vardagsliv. Samtidigt tänker jag att det förhållningssätt jag vill förmedla är giltigt i relation till både mindre och större barn (och på fullvuxna!). Sedan ser den konkreta tillämpningen förstås lite annorlunda ut (mindre barn – färre ord och ännu mer att visa i handling), men ömsesidig respekt som idé är förstås (om du frågar mig) ålderoberoende.
Tips på de böcker jag gillar mest finns här: http://www.petrakrantzlindgren.se/pages/boktips-och-laenkar.php
Tack för ditt svar! Jag kommer att kolla upp böckerna fortast möjligt.
/Tünde
Hejsan Petra
Så glad jag blir när jag läser ditt innlägg. Jobbar själv som psykolog med familier som har stora problem med psykiska problem, drogmissbruk og våld, och har av erfarenhet sett at det som verkligen hjälper barn och föräldrar är att möta dem “innanfrån”, alltså att se det inre behovet framför beteende. I en tid av “quick fix” med fokus på yttre beteende är dina innlägg en frisk pust!
Du är säkert uppdaterad på mentaliserings-litteraturen, men om inter är Fonagy, Slade och co en rekommendasjon där du kommer att känna igen dina egna tankar!
Hej Ulrika,
Tack för boktips!
//petra
Hejsan!
Vet inte om du tycker att det är jobbigt att läsa fack-litteratur, men helt på denne linjen är all typ av litteratur om anknytnings-teori och mentaliseringsmetode:-). Väldigt skönt att läsa om föraldrar som tänker ut från sina barns behov:-)
Petra, du skriver så bra och kloka saker. Visst är det så som du skriver både när barn, tonåringar och vuxna uttrycker sig. Vi vill ju bara ha mera av det vi upplever så positivt och med lite ansträngning kan en förälder/partner sätta en känslosam gräns, vara stolt och säga “vad kul att du längtar så efter mera…..” Att svara på känslan och inte på orden är också så bra uttryckt. Jag delar din blogg på vår sajt http://www.dintonaring.se för att jag tycker den är så klok och insiktsfull. Tina
Tack Tina
!
Du skriver alltid så tänkvärt och klokt! Precis som i många andra situationer är det alltid bra att fundera över hur vi skulle agera ifall det var vår vän/partner/jobbarkompis som sa det och inte vårt barn. Av någon anledning förväntar vi oss något helt annat av våra barn och det blir verkligen fel så många gånger!
Tack för dina ord!
Tack för fina ord Karro. Jag gillar också “vuxentestet”: Om jag inte skulle uttrycka mig så här till min partner eller min mamma – varför i hela fridens namn skall jag säga det till mitt barn!?
Jag blir bara så himla glad när jag läser dina inlägg! Total respekt för barnen utan att klanka ned på föräldrarna. Helt enkelt en “vinna-vinna”-situation. Det blir också varje gång en påminnelse att jag inte är ett offer i förhållande till mina barn. Fortsätt så!
Tack Jocke
!
Jag har precis påbörjat en utbildning till förskollärare, och jag är så himla glad att jag har hittat din blogg! Har läst alla inläggg, och varje text är en aha-upplevelse. Tror att jag kommer få mycket användning av dina kloka ord både i jobbet och senare i livet som mamma. Tack för en fantastiskt bra blogg, hoppas du fortsätter länge!
Tack för jättefina ord Sofia! Härligt att läsa hur jag bidrar till dig.
Det ligger nog mycket i det här! (Sedan hade min fyraåring antagligen svarat “NÄ-Ä! En annan gång är DUM!” på förslaget att gå på film igen en annan gång, men det handlar ju fortfarande om att det roliga inte ska ta slut.)
Gillar det du skriver Andrea! Det här är ju inte en “metod” för att få barnen att sluta protestera. Det är ett förhållningssätt för att förmedla förståelse och respekt.
Barn lever här och nu därför blir de aldrig “nöjda”. Men om du verkligen “är” med ditt barn när du “är” med ditt barn klarar barnet ett nej. Det är svårt att känna att barnet inte är nöjt trots att man givit det allt. men så är det, och barnet tar ingen skada av att bli avvisad när mamma ska läsa tidning.Alternativt kan en fyraåring sitta i knät och vara med och “läsa tidning.”
Lycka till..
Men spontana reaktion på titeln var ungefär: Varför blir så många vuxna aldrig nöjda?
Vad det gäller barnen tror jag att du till del har rätt, men även att det i mycket beror på en bristande förståelse för andras situation och ett tankesätt som är alltför inriktat på “the pleasure principle”.
Jag minns tex. hur jag själv ofta som barn klagade att (för det mesta) Mamma inte förstod hur det var att vara barn och att jag minsann inte skulle glömma när jag själv blev vuxen. Som vuxen har jag ett helt annat perspektiv där jag inser att jag själv förstod de vuxnas situation mycket sämre än de förstod min. (Men jag måste medge att mitt minne av ett barns situation inte är så skarpt som jag då trodde att det skulle bli.)
I slutändan gäller det att förstå att småbarn inte ligger på samma intellektuella, emotionala, m.m., nivå som vuxna och att “the bigger person has to try to be the bigger person” (för att leka med dem engelska orden).
Du har alltid så bra och tänkvärda ord och förhållningssätt. Känner verkligen igen nästan dagligen med vår äldsta dotter att hon verkar så missnöjd trots att hon” borde” känna lite tacksamhet för det man gör/är ellrer så.
Men som sagt ska försöka lyssna mer på känslan bakom orden.
MVH
Margareta Schreil
Go for it!
Den här texten kom sååå lägligt! Och jag är förundrad över att jag inte tolkat barnens reaktioner på det här sättet själv tidigare. Nu när jag läser det känns det ju så självklart! Tack!!!
[...] egen kurs och visste hur det låter när man bekräftar barnens känslor (Läs tex mitt inlägg om varför barnen aldrig blir nöjda och mitt inlägg om känslorna bortom [...]
Jösses Kvinna… var va du när mina barn va små =)
Älskar de du skriver, är sååå sant… vissa saker du skriver gör att jag får lite ont i mitt hjärta…. visst har man kännt sej besviken då barnen inte varit glada när man gjort en massa roliga saker…
Men även om mina barn är stora så har du väckt min tanke… kan fortfarande använda mycke av de du skriver…. vi har ju fortfarande mamma/barn dagar =)
Sen är de ju lite så att beroende på var man är i livet så beter man sej olika… sen jag skilde mej så har båda mina barn påpekat att jag blivit mycke gladare och vi pratar mer om de som händer omkring oss…
Min son va när han va yngre ett barn som ville vara ensam när han blev arg och ledsen… men jag lärde mej att låta honom vara och senare sätta mej på sängkanten och fråga “vännen, vad var de som hände egentligen… vad var de som gjorde att vi blev osams eller gjorde dej ledsen”… å sen pratade vi igenom det…. Detta gör vi fortfarande och han är nu 19 år.
Tack för dina underbara tankar och sanna ord…. alla mina vänner ska få höra om dej =)
Tack för dina fina ord Anna
! Precis som du skriver är det ju aldrig för sent att kommunicera med barnen på ett sätt som förmedlar förståelse. Det behöver vi alla – oavsett om vi är fyra, 19 eller 40 år…
Ser fram emot att alla dina vänner dröser in här på bloggen
.
//Petra
Tack för en fantastisk artikel! Jag kände igen mig så väl men tack vare dig så undvek jag att bli arg idag!
Sonen 5 år bröt ihop på kvällen då han inte hunnit leka med alla julklappar… Han grät å skrek att det inte var hans bästa jul å var jätteledsen. Min första tanke och känsla var just som du skriver; otacksamhet! Här har man ordnat å fixat hela dagen, han har fått massa julklappar, godis och lek… Å så har han mage att gnälla!?!?
Men tack vare dig så satt jag med honom och lyssnade och förstod. Jag förstod att han var ledsen över allt han också ville prova men inte hunnit. Jag bekräftade hans frustration och vi pratade länge om det. Jag är så glad att jag inte “gick igång” och blev arg på honom. Istället har jag nu en nöjd son som somnade med ett leende – och imorgon ska vi leka med resten av julklapparna!!
Tack! Och God Jul!
Underbart! Tack för att du berättar.
//Petra
Hej Petra. Vilken fantastisk blogg du har!
Jag jobbar som barnflicka för två små underbara barn. Har haft turen att hänga med dem i 3 år nu. Jag älskar att hitta på roliga utflykter och överraskningar, men känner så väl igen situationen du beskriver. Tyvärr har jag gått rakt i fällan och tagit det personligt när de är ledsna och arga i slutet av dagen. Men nu är det slut med det! Tack för att du på ett så konstruktivt och förstående sätt hjälper mig till en bättre relation till barnen! Jag har verkligen lärt mig många värdefulla läxor här på din blogg, även i de andra inläggen jag läst. Ska med nöje fortsätta följa din blogg! Ser fram emot att tillämpa alla aha-upplevelser på jobbet imorgon!