”Jag kan inte ta min 10-åriga dotter på allvar när hon kommer upp på morgonen och beklagar sig över att stolen vid frukostbordet känns kall mot rumpan och benen. Hallå liksom! Det finns människor som fryser ihjäl på riktigt! Det finns människor som dör av svält. En kall stol är liksom inget verkligt problem!”
Jag har tänkt många gånger på just det här uttalandet från en mamma jag träffade för flera år sedan. Hon var frustrerad för hon tyckte att hennes dotter ”överdramatiserade” och klagade över minsta småsak. Av hela sitt hjärta önskade hon ett barn som hade medkänsla med andra människor och förstod att sätta in sina egna känslor, och framför allt sitt eget lidande, i ett större, jämförande perspektiv.
Det är lätt att förstå den här mamman. De flesta föräldrar har säkerligen någon gång tänkt att deras barn är gnälliga och otacksamma. Jag tänkte det själv så sent som i morse när nioåringen grät för att vi inte hade någon juice hemma. Genom mitt huvud for något i stil med: ”Men kom igen! Det där är väl ändå inget att bryta ihop över!”
I syfte att hjälpa barnet att få perspektiv på sina känslor kan det förefalla som en bra idé att påtala hennes ”överreaktioner” eller undervisa henne om att hon borde tänka på allt som är bra istället för på det lilla som är dåligt. Eller som mamman i exemplet som inledde texten brukade säga till sin dotter: ”Byt fokus älskling och se om du kan hitta en annan känsla!”
Det finns, som jag ser det, åtminstone två risker förenade med att ge efter för den här idén. För det första tror jag att det skadar relationen mellan föräldern och barnet. Jag tror att de allra flesta föräldrar längtar efter och värdesätter en nära relation till sina barn. Vi vill att barnen skall berätta för oss om sina tankar, känslor och drömmar, eller hur? Jag ser en risk att barnet som får höra att hon ”överreagerar” eller ”gnäller över en småsak” drar slutsatsen att föräldern inte förstår och inte heller vill förstå och att barnet därför så småningom upphör att berätta. När 10-åringen beklagar sig över den kalla stolen och mamman svarar med ”Byt fokus älskling!” ligger nog tanken nära till hands för barnet: ”Om mamma inte ens kan hajja hur det känns att sitta på en kall stol, hur skulle hon då kunna hajja hur det känns att bli retad av sin bästis?!” Att kritisera barnens känslor naggar på tilliten och förtroendet.
Den andra risken jag ser är att ett barn som upprepade gånger får höra att hon ”har fel fokus”, ”gnäller för ingenting” eller ”borde tänka på det som är bra istället” så småningom börjar tvivla på sig själv, ifrågasätta sina egna upplevelser och intryck. ”Jag känner mig ledsen, men är det rätt känsla eller borde jag känna något annat? Blir jag omtyckt även om jag är arg? Om jag är rädd?” Jag är orolig för att den som många gånger får höra att hon känner fel så småningom börjar tro att det säkraste är att inte känna alls.
Men vad skall man göra om man anser att barnet är överdrivet känsligt, dramatiserar eller bryter ihop över småsaker? För det första: acceptera att känslor är subjektiva. Det som väcker rädsla i dig väcker kanske förvåning i mig. Det som väcker ilska i dig väcker sorg i mig. Det ena är inte mer rätt eller fel än det andra. För det andra: inse att du inte behöver förstå en annan människas känsla eller tycka att känslan är motiverad – du kan respektera den ändå! Det kan förefalla helt obegripligt för dig hur ett tappat tuggummi kan resultera i känslomässig härdsmälta, men du måste inte begripa. ”Jag märker att det där tuggummit var väldigt viktigt för dig” räcker alldeles utmärkt. För det tredje: bestäm dig! Vill du att ditt barn skall känna rätt? Eller vill du att hon skall vara trygg i att hon har rätt att känna?
Tänkvärda kloka ord.
Jag älskar din blogg.
Igen så gillar jag verkligen dina ord!
Och hur mycket empati jag hör att du har med barn som är så otroligt sårbara och behöver så mycket värme som de gör.
samtidigt så saknar jag lite att höra dig prata om hur vuxna kan vara mer ärliga – inte skuldbeläggande eller rättande – med sina barn. Dvs vad de känner och behöver när de tänker att ett barn överdriver – och vad de kan be om?
jag ber om det för när det saknas är jag rädd att vi inte ger barnen de chanser till att bemöta oss med empati som jag skulle vilja att varje barn har. jag är orolig för att barnet får för sig att deras behov är viktigare än någon annans om de bara blir bemötta med empati och inte med förståelse också.
hur är det för dig att höra?
Jag håller med dig Liv – det finns mer saker att säga i det här ämnet. Samtidigt finns det en gräns för hur många tankar jag vill presentera i ett enda blogginlägg. Mitt syfte är inte att “förklara allt” eller berätta “hur man är en bra förälder” (det gör jag så småningom i boken
). Jag vill väcka tankar, bidra med nya infallsvinklar som förhoppningsvis skapar en lust och längtan att utvecklas och lära mer.
gillar!
Jag kan tycka att det är lite svårt när man har en 3,5-åring som har för vana att ta till gnällrösten hela tiden – om han vill ha hjälp med stövlarna så blir det gnäll om man ska skicka en macka så är det med gnäll rösten – då brukar jag be honom att be om hjälp snällt så ska jag hjälpa honom (ok tror jag även ur ovanstående blogginläggs synvinkel)
Det svåra blir när jag ska säga att man får vara ledsen och gråta, som jag gör – man får gråta om man ramlar eller är ledsen på riktigt osv
osv
Men sedan kommer mellanläget – när han gnäller till (typ för att jag ska ta ner pennorna som står högt upp) och jag kontrar med “vad har hänt? har du gjort illa dig?” – för att uppmärksamma honom på att “be om hjälp” inte är samma sak som att vara ledsen…. frågan är då om jag “hånar” honom? jag tycker inte att man som steg ett ska gnälla maaaaaaaaaammaaaaaaaa (som om man gjort illa sig) när man ber om hjälp – visst går världen emot honom när han inte når pennorna/mackan/mjölken men….
eller?
Vad händer om du helt enkelt bara ber honom använda “sin vanliga röst” när han ber dig tar ner pennorna? Och sedan tackar honom när han gör det?
jo det funkar – jag brujar skämta och säga att det är gnällmuskeln som råkade prata och be honom prata med vanliga rösten…. men det är ju frågan – när bagatelliserar jag en äkta känsla och när är det bara en gammal vana att gnälla… för det finns ju solklara fall åt ena eller andra sidan men massa gråskale-fall..
jag försöker vara tydlig med att ibland är man bara ledsen och då kan man inte hjälpa att man gnäller/gråter (typ trött/övertrött/superhungrig) – men även jag blandar ju ihop riktigt gnäll och gammal-vana-gnäll…
Men vi jobbar på – ibland hela dagar utan ett enda omotiverat gnäll…
Alla barn är olika känsliga för olika saker. känslor är verkligen inte lätt och ibland behöver både barn och vuxna vägledning i hur man ska hantera sina känslor. En tolkning jag gör, som verken är rätt eller fel är att det kanske är så att din son inte riktigt vet hur han ska hantera situationer där han inte klarar sig själv. Han kanske inte vet hur han ska be om hjälp. Då är det bra att han vänder sig till dig/en vuxen istället för att inte göra de alls. Ibland kanske han behöver utmanas lite mer i sin självständighet för att känna att han inte alltid behöver din hjälp. Tex med pennorna.. utmana honom genom att samtala med honom, ta en diskussion om vad han gör när du inte där eller om han har ett förslag på en lösning. Ett annat fall kan vara att han har stort behov av din uppmärksamhet.. ibland tror jag det är viktigt att få extra uppmärksamhet om man har behov av de, som jag själv har ibland mer eller mindre behov av uppmärksanhet av min sambo. kan vara samma fall för honom.. det gäller att försöka se vad som ligger bakom.. Hoppas de löser sig!
Fast jag vet inte. Att ständigt vara negativ, se saker i svart och inte kunna byta perspektiv är i allra högsta grad inte accepterat i vuxenvärlden. Jag tycker det är rätt viktigt att man som förälder coachar sitt barn att kunna byta fokus. För att det är nödvändigt att kunna som vuxen. Inte speciellt bekvämt eller kul, men nödvändigt.
Visst får man känna vad man vill. Men man måste också lära sig att styra sina känslor, annars blir livet inte lätt för vissa som har tendenser åt det negativa/gnälliga hållet.
Och ja, man får känna vad man vill som barn och vuxen och bör såklart känna att man respekteras för det. Men, man får faktiskt inte vara gnällig. Och det måste ju barn också få lära sig.
Jag har inga barn och har absolut inga planer på det heller än på många år, men jag ÄLSKAR din blogg!! Brukar länka ut den på min fejja för jag tycker ALLA borde läsa den, förälder som icke förälder.
Tack! Vad roligt att höra
Jag tycker absolut att barnens känslor ska bekräftas i alla de exempel som tagits upp. I exemplet med stolen kan man ju både bekräfta dotterns känsla, och hjälpa henne att komma fram till en lösning. De barn vars känslor inte tas på allvar lär sig knappast att bli mer empatiska själva, de kommer nog också att rangordna vilka som har rätt att gnälla, och vilka som “överdriver”, när de blir äldre.
Jag har en fråga: Eftersom jag verkligen vill tillåta mina barn att känna det de känner, även de mindre accepterade känslorna, vill jag absolut inte avbryta gråten när de är ledsna. MEN, min yngsta har röstresurser som skulle platsa på vilken opera eller rockscen som helst, och när hon gråter skriker hon verkligen. Hon gapar så stort hon bara kan, och tar i från tårna! Ju mer trivial incident, desto högre gråter hon. Jag kan inte vara i närheten en lång stund, en gång tjöt det i öronen i veckor efteråt. Jag brukar bekräfta att jag märker att hon är ledsen, och sammanfatta vad som hänt så hon får fylla i om jag missuppfattat något, och sedan säger jag något i stil med “NN, det är OK att vara ledsen och gråta, men kan du försöka gråta med din lilla röst en stund?” Hennes lilla röst efterfrågar vi även vid matbordet mm.
Jag skulle verkligen vilja ha din reflektion över detta, Petra, eftersom jag läst många av dina tidigare inlägg och respekterar ditt sätt att se på barn. Jag vill absolut inte platta till min dotter, då tar jag hellre tinnitus själv, men ett förslag på lösning vore underbart!
Hej Sara,
Vad tror du om att säga ungfär såhär till din dotter:
‘Jag märker att du är väldigt ledsen älskling och jag förstår att det här är jätteviktigt för dig. Samtidigt är det så att när du skriker så högt så gör det verkligen ont i mina öron. Jag undrar om du har något förslag på hur vi kan göra så att det blir bra för BÅDE dig och mig?’
På så sätt tar du både hennes och dina behov på allvar och bjuder in henne att vara delaktig i problemlösningen.
Kanske är hon inte mottaglig för detta mitt i värsta sorgen. Om så inte är fallet kan du kanske prata med henne om detta utanför själva situationen.
Tack för svar!
Ja, det är ungefär så jag brukar försöka göra, det är ju viktigt att allas behov blir tillgodosedda, även de vuxnas, om det är möjligt…
Att inte få eller lära sig hur man utrycker sina känslor kan resultera i mycket personligt elände. Men varje person, barn som vuxen, är ju olika. Olika känsliga. Olika i hur man lär sig, hur man tar in, upplever och bearbetar saker. Det finns väl inget rätt svar för alla. Konsten är kanske att lära sig varje barns individuella behov och agera därefter?
Jag gillar det du skriver!
[...] hittade just det här läsvärda inlägget hos En annan du. Oj så jag känner igen mig från min egen barndom. Så vill [...]
Prexis…viktig låta barnen vara en del av lösningen, men framförallt lyssna och bekräfta dem som egna individer.
Det är vuxna som är deras förebilder, inte tvärtom som man kan tro idag och barn blir som vi själva och samhället skapar dem.
Kan vara extra tänkvärt i dessa tider där feminismen indoktrinerat oss något helt annat, nämligen att endast tänka på sig själv och passa in ett mönster.
Dock inte så säker på att det är “feminismen” som “indoktrinerat” oss till att bli egoister eller liknande. Det är upp till varje människa att fundera på vad det kan bero på, personligen tycker jag borgerligheten i att var och varannan människa ska bli rik och framgångsrik och entreprenör osv bidrar oerhört mycket till duktighets-hetsen i samhället, men också hur dagens skola ser ut där det handlar om indragna resurser och endast de starkaste överlever. Men som sagt, det är lite för naivt och enkelt att bara skylla det på feminism.
Jag tycker det vore grymt om vi kunde ha barn som förebilder! Vilka är mer ärliga, innovativa, påhittiga, lojala, älskande och positiva?!
Hamnade här av en slump, och vad lustigt att det blev just i det här inlägget. För det där är något som jag tampas med i stort sett dagligen. Att se till att min dotter inte ska behöva få samma problem som vuxen som jag har.
Jag var redan som barn väldigt känslig och reagerade på saker andra kanske inte brydde sig om. Och av omgivningen fick jag lära mig att jag hade fel. Att jag inte kunde reagera som jag gjorde, att det inte var rätt och att jag helt enkelt hade fel.
Till slut blev det för mig synonymt med att jag VAR fel. Och det har alltid hängt med.
Som vuxen har jag dock insett att jag inte är fel, och att jag inte heller HAR fel när jag reagerar. Aldrig någonsin, oavsett. För min känsla är MIN känsla och jag har full rätt att ha den precis som alla andra människor har sin känsla. Det kan och ska ingen någonsin ta ifrån en.
Nu som vuxen handlar de konflikter jag hamnar i ofta om just det, att jag hävdar min rätt att ha min känsla gentemot någon som talar om för mig att jag reagerar fel. Det är varken praktiskt eller bekvämt för någon ärligt talat, men det är något jag måste igenom för att liksom stå upp för barnet i mig, för att kunna bli vuxen “på riktigt”, för att klara att hantera sådana situationer utan att känna mig innerligt kränkt varje gång.
För någon vars känslor i barndomen bemötts med respekt är det lättare att veta att varje individ outtalat har rätt till sin egen känsla, men att man sen måste lära sig hur det är mer eller mindre passande att uttrycka den.
Det handlar ju om att alla faktiskt HAR rätt till sin känsla hurdan den än är i jämförelsen med någon annans, men att man sen genom uppväxten får vägledning i hur man kan uttrycka sina känslor på ett adekvat och bättre avvägt sätt så andra förstår.
Hmm…lite snurrigt blir det, det är svårt att i ord uttrycka kärnan i det jag vill ha sagt. Men jag håller med dig i det du skriver ända in till sista punkten. Att inte göra så som du förespråkar ger individer med min typ av problem, och det är problem som ingen vill ha, jag lovar.
Ååååå såhär känner jag också ! Preciis! Och tyvärr har jag inte lyckats till 100% att låta bli att göra detsamma, men nu har jag med hjälp av er sått ett perspektivfrö!
Tack Petra! Huvudet på spiken!
Skrev så här i min blogg efter läst ditt inlägg:
“Jag är uppvuxen i ett hem där mina känslor av ilska, sorg och besvikelse över att ha blivit bemött dåligt av en annan människa, alltid bemöttes genom att mamma förklarade att “han hade nog en dålig dag”, eller “den där personen måste vara sjuk”. Plus att hemma var mina känslor alltid fel, andras alltid rätt. Jag tror inte detta var av illvilja – och det kan mycket väl vara så att mamma och pappa gjorde på det här sättet för att jag skulle få “perspektiv” på mina känslor och att lära mej ta hänsyn till andra. Men det fick mej att känna att det var inte ok att va arg, lessen eller besviken, för det fanns ju en anledning till att jag blev behandlad som jag blev, alltså skulle jag istället känna medkänsla med “den andre”. Allt det här har genom åren utvecklat sej till att mina känslor har inte varit ok att känna.
Jag kan nog säga att detta är EN bidragande orsak till den utmattning jag lider av idag. Jag har alltid haft väldigt lätt att ha medkänsla och strida för någon annans skull, men inte för min egen.
Under flera år har jag har fått jobba medvetet på det här med att lita på att mina känslor är lika rätt som någon annans. Jag har ett väl utvecklat känsloliv, men behöver ta mej själv och min intuition på allvar, jag vet ju innerst inne att JAG KÄNNER RÄTT, men det är svårt att stå för det.”
Tack för att du berättar!
//Petra
Väldigt intressant och tänkvärd läsning! Personligen tror jag att ALLA människor (barn som vuxna) vill bli mötta i sin känsla. Det innebär inte att andra måste hålla med, utan det räcker att visa förståelse & deltagande i känslan.
När jag och min sambo gick på en profylaxkurs inför att vi skulle få barn fick vi lära oss hur partner kunde agera när den blivande mamman hamnade i stadiet “nä-nu-orkar-jag-inte-mer-nu-går-jag-hem” (vilket de flesta gör någon gång under förlossningen) och det handlade om just detta. Istället för att besvara den känslan med en argumentation såsom “-Nä men det går ju inte” eller liknande skulle partner bekräfta känslan genom att upprepa det sagda; “Känns det som om du vill gå hem?”, -”Jaaa, det gör det”, och därefter säga “Jag förstår att det känns så, men vi fixar det här tillsammans… osv”. Det vill säga bekräfta känslan, SEN föreslå/coacha/peppa/komma med förslag.
Vad tror ni?
[...] Jag vet inte hur men plötsligt snubblade jag över dessa kloka och tänkvärda blogginlägg om föräldraskap. Om tålamod och om känslor. [...]
[...] av en händelse ett tänkvärt inlägg av Petra Krantz Lindgren på ämnet barnuppfostran (”uppfostran” låter förresten så [...]
Om vi pratar lite psykologi och kognitionsperspektiv/teori så är detta verkligen inget konstigt, upplevelser från när vi var barn lägger grunderna för våra grundantaganden om oss själva och omvärlden. Dessa grundantaganden kan göra att vi mer eller mindre omedvetet handlar och reagerar på olika sätt inför olika saker.
Till exempel då att jag, som så många andra här, genom åren haft problem att känna att jag och mina känslor är OK, troligen på grund av bemötandet jag fick när jag var liten som lagt sig i gruppen “grundantaganden”. Jag har helt enkelt gått runt och mått dåligt över att jag mått dåligt, för att jag som barn inbillat mig att det är fel att bli negativt påverkad och att känna negativa känslor.
Anna här precis ovan talar om att bekräfta andras känslor, sedan komma med peppningar och lösningar. Det är precis vad jag fått höra i min DBT-behandling att vi ska säga till våra föräldrar, partners och vänner; att de istället för att säga: “det kommer bli bra”, “tänk på något annat”, “överreagerar du inte nu?” ska säga: “okej, jag förstår hur/att du känner det, det verkar vara jobbigt för dig” och sedan fylla i med vad de vill ha sagt.
Jag tycker att det känns som att det finns alldeles för många föräldrar som inte respekterar sina barn som människor och individer. Insikten verkar inte riktigt finnas att barnen kommer växa upp och formas utefter den uppfostran och uppmärksamhet de fått som barn. Ett annat exempel som kan “förstöra” ett barn är att alltid få höra att man ska vara tyst eller gå och leka “för nu sitter de vuxna och pratar” – detta kan mycket väl lägga en grund för blyghet och andra besvär som kan påverka livskvalitén för barnet ända upp i vuxen ålder.