Det lär finnas en indianstam där man hälsar på människor man möter med orden: Jag är en annan du. Jag gillar det! En påminnelse om att vi alla innerst inne är väldigt lika. Att det är mer som förenar än som skiljer. Vi delar alla samma känslor (även om det kanske är olika saker som triggar dem). Vi har alla samma grundläggande behov av tex näring, trygghet, kärlek, gemenskap, meningsfullhet och självbestämmande.
Jag är en annan du. Jag har en otroligt stark längtan efter att vi skall möta våra barn utifrån det perspektivet! Barn tillhör ingen annan art. De är människor, precis som du och jag. De har samma känslor och samma grundläggande behov. Det kan låta självklart, men jag tycker mig se många vuxna som glömmer bort det i jakten på ”verktyg och metoder som fungerar på barnen”.
Föreställ dig den arbetsplats där chefen utropar ilskna ”nej” och ”fy” och sätter de anställda på skämspall när de gjort något fel (”hur många gånger skall jag behöva säga till dig att inte argumentera emot mig på personalmötena?!”). Föreställ dig det ålderdomshem där personalen ignorerar de gamla om de ”tjatar” om kaffe och belönar dem med glaskulor om de klär på sig själva (”snart har du tio kulor Bengt! Då får du en extra bingobricka på fredag!”). Tanken förefaller absurd, eller hur? Säkerligen skulle inte heller invändningarna och kritiken låta vänta på sig. Rop om bristande respekt, värdighet och värde skulle (med all rätt förstås) ljuda vida omkring.
Mitt barn är en annan jag. Varför skulle jag bemöta henne på ett annat sätt än jag vill bemöta vuxna människor? Varför skulle jag bemöta henne på ett annat sätt än jag själv vill bli bemött?
Jag blir glad av att läsa det du skriver – varför tänker vi så? Jag är glad att ha halkat in här!!! Tack för att du är så kloook!
Ja, varför gör vi det?!?!
Jag är också glad att du halkade in här. Välkommen tillbaka!
//Petra
Mitt barn är en annan jag!!!! Så fint formulerat – det ska jag upprepa för mig själv när det känns jobbigt och svårt.
/ Linda
Jag halkade också in här! Mycket av det du skriver är en lisa för själen och stärker mig enormt i mitt sätt att bemöta mina barn. Jag har tre stycken på 1, 4 och 6 år och det är inte alltid så lätt att bemöta dem på ett bra sätt då de befinner sig i olika utvecklinsfaser.
Att läsa här med jämna mellanrum uppdaterar hjärnan och frasen ”En annan du” är värd att lägga på minnet. Tack för fina och inspirerande texter.
/Ulricha
Hej!
Har för mej att jag läst nånstans där du skrev bla om barn och kepsar…undrar bara vart!?? Vore tacksam om du kunde hjälpa mej…
Tack oxå för alla kloka ord och tänkvärda tankar…
//Li Gunnarsson
Jag tror jag länkade till http://www.korlingsord.se. Kolla där.
Jag har länge försökt sätta ord på mina tankar om hur jag vill vägleda, inte ”uppfostra” mina barn, något som många verkar tycka är konstigt när jag försöker förklarar. Avskyr alla dess uppfostringsprogram, såsom Supernanny och annat otäckt
TACK för att jag äntligen hittat orden, genom dig och din fantastiska blogg
Härligt att läsa hur mina texter bidrar till dig
. Tack Victoria.
//Petra
Halkade in här och kan inte sluta läsa, det är då inte lätt att vara förälder ibland men här hittade jag nu massa nya tips och idéer! Just nu har jag själv stora problem med syskonbråken här hemma, och när jag läser det du skriver så känns det som att du träffar mitt i prick. Jag kommer på att det finns ett mönster här hemma också, när jag är stressad och har för mycket annat att göra så bråkar barnen mer. Det har jag redan kommit på, förut, men nu har jag fastnat i irritationen över alla slagsmål och glömt bort det… Tack för att du påminde mig! Nu ska jag försöka göra något åt det!
Jag skulle gärna vilja att du höll en föreläsning om barns självkänsla även i Göteborg. Jag behöver innerligt höra mer om detta!
Kolla här: http://www.sensus.se/Om-Sensus/RegionerNew/Vastra-Sverige/Kontorsrot/Goteborg/Kommunrot/Goteborg/Forelasning-Livsnara-temakvall–Barns-sjalvkansla-m-Petra-Krantz-Lindgren-254-Lundby/
Vad skönt att ha hittat din sida. Efter att ha läst din sida känner jag att jag har fått bekräftelse i min syn på barn, både som mamma och som lärare. Denna sida kommer jag att falla tillbaka till och ge mig styrka!!!
Hej, fick mig en riktig tankeställare när jag läste på din sida i dag. Man ska behandla sina barn som man vill bli behandlad själv. Man är nog lite snabb med att skälla på barnen när dom inte lyssnar. Skulle gärna vilja gå på föreläsningen om barn, hoppas att det kommer fler datum. Tack för en riktigt bra sida. Mvh Liselotte
Åh så mycket kloka ord och tankar du har. Kommer du till Malmö ?
Annu en som halkade in!! Bosatt i England men en vaninna delade din blogg pa Facebook och jag kan heller inte sluta lasa. Har en 6 aring son som ar….provande just nu och det kanns som om jag gor allt fel. Jag ar radd att bli en hemsk mamma
Synd att jag ar for langt bort, vill garna komma till forelasningen! Kommer folja bloggen!!
Tack underbara Du för dina ord! Det var min äldsta dotter (som läser till barnmorska) som tipsade mig om dig! Varma kramar
Jattefina ord men jag tror att barn inte ska behandlas som andra vuxna eller jamforas med kollegor pa jobbet. Man ska behandla dem med lika stor respekt och karlek (annu mer!) och sjalvklart ska de ska bli horda – men ett barn ar ett barn och varken bor eller vill behandlas eller likstallas som en vuxen. Det ar att lagga en for tung borda och ansvar pa en liten manniska. Barn behover och vill innerst inne att vuxna ska satta granser och fatta de stora besluten. Att tillatas vara barn med en vuxen som beter sig som en vuxen skapar trygghet och sjalvkansla.
Jag har blivit rekommenderad att kolla denna blogg och jag känner att det är så intressant att läsa vad som diskuteras. Kommer definitivt att fortsätta besöka din blogg och säkert få bra och intressanta råd och tips. Själv har jag 2 pojkar som blir 12 resp 13 år och det kan bli turbulent ibland.
Lotta
Välkommen hit Lotta!
Jag är en annan du – vilka vackra ord.
En annan du – så vackert sagt och du skriver så mycket som är bra! Om vi bemöter våra barn som jämlikar så kommer vi rikare ut ur alla konflikter & problem.
Jag har lärt mig mycket under de sista åren och diskuterar ofta med mina barn med samma utgångspunkt som jag gör med vuxna!
Jag ser då att de känner sig oerhört viktiga och detta har lett till att mina barn har förtroende för mig och att vår kontakt blir underbar!
Härligt
!
Du skriver så mycket klokt och får mig att tänka efter och se saker på ett helt annat sätt. Älskar det!
Det jag satt och funderade på nu var det här med att belöna med t ex. glaskulor som du skriver. Vi har gjort det i potträningen och vår dotter har älskat att lägg i kulor (vi har faktiskt haft precis glaskulor haha) i sin burk med fina bilder och en miniglastoalett på locket.
Jag köper helt det med att skrika nej eller fy, inte heller sätta på nån slags skämspall. Men att belöna? Om barnet ser det som en belöning och inte ett förminskande så borde det väl vara positivt? Barn är ju ändå inte på samma mognadsnivå som en vuxen och därmed skiljer sig sättet man behandlar dom på. Självklart ska alla, barn som vuxna bli behandlade med respekt det jag har svårt att jämföra är just att teckenekonomi för ett barn är positivt men kanske inte lika positivt i alla lägen när man har med vuxna att göra?
Hej Linda,
vad roligt att du gillar det jag skriver.
För mig är ett av de stora problemen med teckenekonomi just bristen på likvärdighet – där föräldern är ”belönaren” (den som har makten över belöningarna) och barnet den som kan välja att anpassa sig (eller inte göra det).
Visst uppfattar barn belöningar som något positivt. Men det betyder ju inte att det är positivt för deras utveckling. (Godis är också positivt ur barnens perspektiv.) Dessutom finns det alltid ett inbyggt hot om bestraffning – för ja, det tror jag är precis som barnen uppfattar det när de inte får sin belöning. Vad är en utebliven belöning om inte en form av straff?!
Läs gärna mer om min kritik mot belöningssystem här:
http://www.petrakrantzlindgren.se/pages/daerfoer-aer-jag-emot-beloeningssystem.php
Allt gott,
Petra
Tack för ditt svar… Igen… Vilket wake up-call jag fick där då! Nu har jag en del att fundera över. Jag fattar inte att jag aldrig sett det så innan…
Härligt Linda! Jag gillar att bidra med inspiration till reflektion
. Tack för att du berättar.
//Petra