Jag har tänkt många gånger på just det här uttalandet från en mamma jag träffade för flera år sedan. Hon var frustrerad för hon tyckte att hennes dotter ”överdramatiserade” och klagade över minsta småsak. Av hela sitt hjärta önskade hon ett barn som hade medkänsla med andra människor och förstod att sätta in sina egna känslor, och framför allt sitt eget lidande, i ett större, jämförande perspektiv.

Det är lätt att förstå den här mamman. De flesta föräldrar har säkerligen någon gång tänkt att deras barn är gnälliga och otacksamma. Jag tänkte det själv så sent som i morse när nioåringen grät för att vi inte hade någon juice hemma. Genom mitt huvud for något i stil med: ”Men kom igen! Det där är väl ändå inget att bryta ihop över!”

I syfte att hjälpa barnet att få perspektiv på sina känslor kan det förefalla som en bra idé att påtala hennes ”överreaktioner” eller undervisa henne om att hon borde tänka på allt som är bra istället för på det lilla som är dåligt. Eller som mamman i exemplet som inledde texten brukade säga till sin dotter: ”Byt fokus älskling och se om du kan hitta en annan känsla!”

Det finns, som jag ser det, åtminstone två risker förenade med att ge efter för den här idén. För det första tror jag att det skadar relationen mellan föräldern och barnet. Jag tror att de allra flesta föräldrar längtar efter och värdesätter en nära relation till sina barn. Vi vill att barnen skall berätta för oss om sina tankar, känslor och drömmar, eller hur? Jag ser en risk att barnet som får höra att hon ”överreagerar” eller ”gnäller över en småsak” drar slutsatsen att föräldern inte förstår och inte heller vill förstå och att barnet därför så småningom upphör att berätta. När 10-åringen beklagar sig över den kalla stolen och mamman svarar med ”Byt fokus älskling!” ligger nog tanken nära till hands för barnet: ”Om mamma inte ens kan hajja hur det känns att sitta på en kall stol, hur skulle hon då kunna hajja hur det känns att bli retad av sin bästis?!” Att kritisera barnens känslor naggar på tilliten och förtroendet.

Den andra risken jag ser är att ett barn som upprepade gånger får höra att hon ”har fel fokus”, ”gnäller för ingenting” eller ”borde tänka på det som är bra istället” så småningom börjar tvivla på sig själv, ifrågasätta sina egna upplevelser och intryck. ”Jag känner mig ledsen, men är det rätt känsla eller borde jag känna något annat? Blir jag omtyckt även om jag är arg? Om jag är rädd?” Jag är orolig för att den som många gånger får höra att hon känner fel så småningom börjar tro att det säkraste är att inte känna alls.

Men vad skall man göra om man anser att barnet är överdrivet känsligt, dramatiserar eller bryter ihop över småsaker? För det första: acceptera att känslor är subjektiva. Det som väcker rädsla i dig väcker kanske förvåning i mig. Det som väcker ilska i dig väcker sorg i mig. Det ena är inte mer rätt eller fel än det andra. För det andra: inse att du inte behöver förstå en annan människas känsla eller tycka att känslan är motiverad – du kan respektera den ändå! Det kan förefalla helt obegripligt för dig hur ett tappat tuggummi kan resultera i känslomässig härdsmälta, men du måste inte begripa. ”Jag märker att det där tuggummit var väldigt viktigt för dig” räcker alldeles utmärkt. För det tredje: bestäm dig! Vill du att ditt barn skall känna rätt? Eller vill du att hon skall vara trygg i att hon har rätt att känna?

- Jag vill ha mina blåa shorts! Varför ligger dom i tvätten!?
- För att de är smutsiga. Ta de gröna, de passar också bra till den där tröjan!

- Jag vågar inte gå själv på kalaset.
- Du kan ju ringa Emil och fråga om ni kan åka dit tillsammans.

Jag har lagt märke till att många vuxna tycks ha en inbyggd rådgivningsreflex som aktiveras i samvaro med barn. När barn berättar om problem och utmaningar i sina liv levererar de vuxna omgående ett råd. Rådgivningen sker förstås i allra största välmening – man vill ju bara hjälpa barnen. Icke desto mindre vill jag uppmuntra till utsläckning av den här reflexen. Kort sagt: skippa råden!

Barn behöver förståelse

Jag ser åtminstone två problem med att bemöta barnens problemformuleringar och oro med råd. För det första tror jag inte att råd är vad barnen vare sig behöver eller vill ha. Föreställ dig att du kommer hem från en slitig dag på jobbet, sjunker ner i soffan och utbrister: ”Jag är så less på mitt jobb!”. Din partner lyfter blicken från tidningen och svarar: ”Då tycker jag att du skall se dig om efter ett annat jobb”. Hur skulle du reagera? Jag gissar att du skulle bli lite besviken, kanske irriterad eller till om med arg? Tänka att din partner inte fattar ett dyft? För även om du ju faktiskt formulerade ett problem så efterfrågade du inte en lösning, eller hur? Jag gissar att det du primärt ville ha var förståelse? Omtanke och intresserad uppmärksamhet? Att partnern lade ner tidningen och sa: ”Det låter som du haft en jobbig dag? Berätta om den.” Möjligen skulle du senare på kvällen vara intresserad av att prata om vad du kan göra åt din jobbiga arbetssituation, men det är faktiskt inte alls säkert att du vill göra något åt den. Det som däremot är alldeles säkert är att du vill bli förstådd i hur jobbig den är för dig.

Jag tror att barnen är precis som vi vuxna. När de formulerar ett problem eller uttrycker oro är deras främsta längtan alltid att bli förstådda. Möjligen, men bara möjligen, vill de därefter också ha hjälp att formulera en lösning på problemet. Så när vuxna reflexmässigt bemöter barns problemformuleringar och barns oro med att spotta ur sig ett råd betyder det samtidigt att barnen inte får vad de behöver. De längtar efter förståelse, men får ett åtgärdsförslag.

Råd leder inte till målet

Det andra problemet med denna reflexmässiga rådgivning är att den motverkar det mål som de flesta vuxna har med sitt ledarskap: att barnet på sikt skall utvecklas till en självständig individ med självförtroende och tillit till sin egen förmåga att hantera problem och utmaningar. De allra flesta föräldrar och pedagoger som jag möter vill just detta: att barnen efterhand som de växer också skall bli mer självgående när det gäller att lösa sina problem. Jag tänker att det är något av en paradox att önska att barnet utvecklar egenskaper som dessa och samtidigt undanröja de lärtillfällen som livet erbjuder! Jag är övertygad om att det är när barnet själv får möta och hantera utmaningar som hennes självförtroende och tillit till sin egen förmåga växer. Inte när den vuxne föreslår lösningar åt henne. Varje gång det sker tror jag nämligen att barnet också hör budskapet bakom rådet: ”Jag vet bättre än du hur du bör lösa dina problem”. Det budskapet, tror jag, är förgörande för barnets självförtroende och självtillit.

Hur kan man göra istället?

Om man nu inte vill ge barnet råd när hon berättar om sina problem, utan istället vill förmedla förståelse och samtidigt stötta henne i att lösa sina problem själv – hur gör man!? Jag brukar föreslå följande:

1. Empatiskt lyssnande
2. Lösningsfokuserade frågor
3. Uppföljande frågor

Det empatiska lyssnandet innebär, enkelt uttryckt, att man lyssnar bortom orden som barnet uttalar. Vilka känslor döljer sig bakom orden? Och vad är det som barnet försöker berätta att hon behöver? Istället för att svara på orden som barnet säger brukar jag säga att man kan tänka att man håller upp en spegel mot barnet, en spegel som reflekterar känslor och behov. Så istället för att sända ett eget budskap till barnet sänder den vuxne tillbaka barnets budskap till barnet, reducerat till känslor och behov (läs gärna mer om empatiskt lyssnande i artikeln Bortom orden finns känslor. Ser du dem?) . Här är exempel på hur den empatiskt lyssnande föräldern skulle kunna bemöta de uttalanden som inledde den här texten:

- Amanda i skolan retar mig för att jag leker med killar!
- Jag gissar att du är arg? Att du vill kunna leka med vem du vill utan att bli retad för det?

- Jag vill ha mina blåa shorts! Varför ligger dom i tvätten!?
- Jag fattar att du är besviken! Du vill verkligen ha på dig något som du känner dig snygg i, är det så?

- Jag vågar inte gå själv på kalaset.
- Är du orolig? Jag antar att du gärna vill känna dig trygg?

När den vuxne på det här sättet möter barnet med empati händer det många gånger att barnet säger ”ja, så är det” och sedan går sin väg. Den vuxne står förvånad kvar och ropar: ”men du kan väl inte gå nu? Vi har ju inte kommit fram till vad du skall göra!”. I det läget gäller det att komma ihåg vems problemet är, nämligen barnets. Om hon inte vill ha hjälp att formulera en åtgärdsplan så är det hennes val och knappast heller ett speciellt överraskande val. På samma sätt som du nöjer dig med att bli förstådd i din jobbiga arbetssituation, nöjer barnet sig många gånger med att bli förstådd i hur något känns för henne. Hennes primära längtan är förståelse, inte förslag på åtgärder.

Men ibland kan man märka att barnet inte bara vill bli förstått, utan också ha hjälp att fundera kring en lösning på det som hon upplever som ett problem. I det läget är det dags för steg två: de lösningsfokuserade frågorna. I princip är det två frågor som man varvar:

- vad kan du göra?
- hur tror du att det blir om du gör så?

Här följer ett exempel på en dialog som inleds med empatiskt lyssnade och följs upp med lösningsfokuserade frågor:

- Amanda i skolan retar mig för att jag leker med killar.
- Jag gissar att du är arg? Att du vill kunna leka med vem du vill utan att bli retad för det?
- Ja! Vet du, att igår sa hon att jag har killbaciller. Jag hatar när hon håller på sådär!
- Jag hajjar… Har du funderat på om du vill göra något åt att hon retar dig?
- Mm. Jag kan slå henne!
- Det skulle du förstås kunna göra. Vad tror du skulle hända om du gjorde det?
- Hon skulle antagligen slå mig tillbaka.
- Hur skulle det bli?
- Inte så bra…
- Nä… Vad mer skulle du kunna göra?
- Jag skulle kunna säga till fröken.
- Ja, det skulle du också kunna göra. Hur tror du att det skulle bli?
- Hon skulle nog säga till Amanda då!
- Hur skulle det bli om hon sa till Amanda?
- Skönt. Fast hon skulle kanske bli arg och reta mig ännu mer sen, när fröken inte var med…
- Finns det något mer du skulle kunna göra?
- Jag skulle kunna strunta i Amanda och bara leka med killarna i alla fall…
- Hur tror du att det skulle bli om du gjorde det?

Kanske kommer flickan i det här exemplet fram till vad hon vill göra eller så går hon sin väg mitt i lösningssamtalet och då gäller det, återigen, för den vuxne att hålla i minnet att det här är barnets problem och att beslutet om vad hon vill göra är hennes, inte den vuxnes. (Ja, det finns situationer där vi vuxna behöver gripa in och hjälpa barnen, även om de säger att de inte vill ha hjälp. Men med hänsyn till barnens integritet och vår egen önskan att stötta barnen i utvecklingen till självständiga individer menar jag att det finns anledning att tänka till både en och två gånger innan man som vuxen tar det steget.) Om barnet kommer fram till vad hon vill göra återstår det tredje steget i modellen: att följa upp. När barnet kommer hem på eftermiddagen frågar den vuxne: ”Berätta! Vad hände med Amanda och leken idag? Hur gjorde du?” Flickan kanske berättar att hon gjorde som hon tänkt och att det funkade bra eller så berättar hon att det inte alls blev som hon hoppats. I det senare fallet börjar den vuxnes arbete då om: först empatiskt lyssnade och därefter (om barnet vill) lösningsfokuserade frågor. Dagen därpå är det sedan dags för ny uppföljning.

För att sammanfatta…

Barn, precis som vuxna, vill bli förstådda – alltid. Vuxnas inbyggda rådgivningsreflex lägger hinder i vägen för förståelse. Den gynnar inte heller utvecklingen av självständiga barn med tillit till sin egen förmåga att lösa de problem och utmaningar som livet erbjuder – tvärtom. Mitt råd: skippa råden! Lyssna istället på vad barnen känner och behöver och stötta dem i att hitta sina egna lösningar!

—

Gillar du det jag skriver? Jag hoppas på ännu fler läsare! Dela gärna en länk till mig på facebook eller i din blogg.

Låt mig ge dig några alternativ. En anledning till att barnen gör det den vuxne vill – snarare än det de själva skulle föredra – kan vara att de agerar utifrån rädsla. Det kan vara rädsla för den vuxnes ilska (”Om du inte plockar upp dina grejer från golvet nu blir jag arg.”). Det kan vara rädsla för att få ett straff (”Om du inte sitter still vid bordet får du gå till ditt rum”). Det kan också vara rädsla för att gå miste om en belöning (”Om du äter upp maten får du en glass”).

En annan anledning till att barnen gör det den vuxne vill kan vara att de vill undvika känslan av skuld. (”Nu lämnade du dina kläder på golvet i hallen igen. Hur tror du det är för mig att behöva gå runt och plocka upp grejer efter dig hela tiden?”)

En tredje anledning till att barnen gör vuxna till viljes kan vara att de vill undvika att uppleva skam, dvs tanken att man på något sätt är en dålig människa. (”Jaha! Du lämnade tallriken kvar på bordet idag igen… Du är sorgligt att se hur lat du är.”)

Rädsla, skuld och skam – även om det är effektivt att spela på dessa känslor i så mån att man förmår barnen att lyda, gissar jag att du kanske känner dig tveksam? Att du vill att barnen skall agera utifrån andra orsaker än att de är rädda för dig eller vill undvika skuld- och skamkänslor?

De flesta vuxna jag möter säger att de hellre vill att barnen skall samarbeta. De vill att barnen skall agera utifrån en omsorg om andra människor. En del kallar det ”omtanke”, andra ”hänsyn” och ytterligare andra benämner det ”empati”. Gemensamt är en förhoppning om att barnen skall bry sig om vad människor i deras omgivning behöver och helt enkelt vilja bidra till att det blir bra för dem. (”Jag struntar visserligen i om jackan ligger på golvet, men jag plockar upp den ändå eftersom jag vet att pappa uppskattar att jackan hänger på kroken.”)

Barn vill samarbeta…

Önskar du också att dina barn skall göra det du ber om, helt enkelt för att de bryr sig om dig och familjen och vill bidra till att ni alla har det bra? Din önskan är inte orealistisk – tvärtom. Det finns en hel del forskning som tyder på att barn faktiskt föds med en förmåga att uppfatta andra människors behov och en vilja att bidra till att de blir tillgodosedda. Barn är inställda på samarbete. (Jag har skrivit en del om det här. Vill du läsa mer om barns villighet att samarbeta rekommenderar jag familjeterapeuten Jesper Juuls böcker, tex Ditt kompetenta barn.)

”Det där låter ju fint och vackert”, säger kanske någon, ”men faktum är ändå att det finns mängder av barn som inte alls tycks ta hänsyn till andra människors behov, som bråkar, ifrågasätter och sätter sig på tvären. Hur kan man förklara det?” Anledningen, som jag ser det, är att barnens medfödda empatisk förmåga och villighet att bidra inte är tillräckligt för att samarbete skall utvecklas. Samarbete är inte en egenskap hos barnen. Samarbete utvecklas i relationen mellan föräldrar och barn.

… om relationen är god

Jag brukar beskriva familjens samarbete som avkastningen från ett bankkonto. Jag föreställer mig att vi vuxna har ett relationskonto med vart och ett av våra barn. Det är barnet som har öppnat kontot. Det representerar hennes förmåga och villighet att samarbeta. Kontot är ständigt öppet för insättningar från föräldern. Föräldern kan naturligtvis be barnet om hjälp med insättningarna, men det övergripande ansvaret för att regelbundna insättningar sker är alltid förälderns.

Till skillnad från ett vanligt bankkonto där ränteutbetalning sker en gång om året, sköts avstämningen på relationskontot löpande. Räntan betalas inte heller ut i kronor och ören, utan i form av en påverkan på kvaliteten i familjemedlemmarnas inbördes relationer. Familjer med kontinuerliga ränteutbetalningar förefaller mer harmoniska än andra familjer. Familjens medlemmar har betydligt färre inbördes konflikter där de kränker och sårar varandra än andra jämförbara familjer. Det verkar också som om familjemedlemmarna respekterar varandra och vill varandra väl. De gör saker för varandra, bara för att det känns bra. Kort sagt: de samarbetar.

För att översätta liknelsen i mer konkreta ordalag menar jag alltså att barnens förmåga och villighet att samarbeta inte är tillräcklig för att samarbete mellan barn och föräldrar verkligen skall komma till stånd. Det som dessutom krävs är att föräldrarna tar ansvar för kvaliteten i relationen. Den naturliga lusten att bidra till och berika livet för andra människor hämtar näring i goda relationer, men vissnar i dåliga. Tänk för ett ögonblick på människorna i din egen omgivning – familjemedlemmar, släktingar, arbetskamrater och chefer. Jag gissar att du med glädje och lätthet bidrar till dem du gillar och har goda relationer med? Att däremot göra saker bara för att berika livet för människor som du har dåliga relationer med? Tanken tar emot, eller hur?

 
Vad kännetecknar en god relation?

Så hur ser då insättningskvittot för relationskontot ut när relationen är god? Vad är det föräldern behöver sätta in? Jag brukar rekommendera insättningar av följande:

Samvaro: Jag tycker om och vill vara tillsammans med dig.
Intresse: Jag är nyfiken på dig och dina tankar.
Empati: Jag vill försöka förstå och respektera vad du känner och behöver.
Ärlighet: Jag är villig att vara sårbar inför dig och berätta vad jag känner och behöver.
Likvärdighet: Du och jag – våra tankar, känslor, behov, lust och längtan – är lika mycket värda.

Eftersom avstämningen på relationskontot sker löpande krävs så gott som dagliga insättningar. Vi uppehåll i insättningen kommer storleken på utbetalningen snabbt att minska.

Relationen är viktigare än gränserna

”Kan du inte skriva lite om gränssättning?” Den här frågan får jag ibland i kommentarsfältet här på bloggen. För ett tag sedan kom ett mejl på samma tema:

 Hej Petra,

jag vill börja med att tacka dig för en jättebra blogg! Läser alla dina artiklar och lär mig massor. Jag undrar om du inte kan skriva något om gränssättning? Jag har stora problem med min dotter (8 år) som aldrig vill lyssna på vad jag säger. Även om jag säger 17 gånger att det är dags att stänga av datorn så struntar hon bara i mig. Hon vägrar hjälpa till hemma. Hon skriker om hon inte får som hon vill. Hon är elak mot sin bror. Jag skulle behöva tips på metoder för att få henne att lyssna på mig och göra som jag säger, åtminstone ibland…

Kram Maria

Flera gånger på sista tiden har jag satt mig vid datorn och tänkt att ”nu, nu skall jag skriva något om gränssättning!”. Vid varje tillfälle har jag avbrutit och konstaterat att jag tycker att det finns annat som är betydligt viktigare att skriva om - nämligen relationen mellan föräldrar och barn. Jag vill skriva om hur föräldrar kan göra för att skapa goda relationer till sina barn. I goda relationer är ”gränssättning” sällan ett stort problem (även om föräldrar behöver ”sätta gränser” även i goda relationer). I goda relationer kan barnet acceptera (om än inte gilla) förälderns (oundvikliga) maktutövning – i trygg förvissning om att den vilar på respektfull och välvillig grund.

Upproriska barn? Trotsiga ungar? Barn som bryter mot regler och bråkar? Du kan hota, straffa, muta, anklaga, fördöma, förlöjliga och förmå barnen att lyda därför att de är rädda, har skuldkänslor eller skäms. Men är det samarbete du längtar efter står lösningen sällan att finna i en uppgradering av metoderna för gränssättning. Då är det relationen som behöver en översyn och justering: samvaron, intresset, empatin, ärligheten och likvärdigheten. Om detta kommer jag att fortsätta skriva framöver.

Statusraderna på Facebook är fyllda av tillrop som dessa. ”Meningslöst dravel från folk som har för mycket tid och för lite verkliga vänner”, tycker en del. ”Den nya tidens skryt”, säger andra.

Det är möjligt att det finns viss sanning i båda dessa analyser. Jag vet inte. Det jag vet är att när jag skriver en status som denna är det av en helt annan anledning. Jag är glad. Jag njuter. Jag firar. Det jag skriver är en inbjudan: ”Se mitt firande och dela det gärna med mig!” Det finns en längtan i mig att dela glädjen över det som livet erbjuder med andra människor.

Kan du känna igen denna längtan? För dig kanske den inte tar sig uttryck på Facebook. Du kanske märker den genom en förbiflygande tanke när du upplever något härligt: ”det här vill jag berätta för mamma när jag kommer hem” eller ”åh, om bara min partner var här så vi fick uppleva det här underbara tillsammans”.

Jag tror att det är samma längtan efter delad glädje som barnen upplever när de ropar från toppen av rutschkanan eller mitten av bassängen: ”Titta på mig!”. Jag tror också att den döljer sig bakom uttalanden som ”jag har gjort en ny pärlplatta” och ”jag hade alla rätt på matteprovet”. Deras tillrop är en inbjudan – ”gläds tillsammans med mig!”

Häromdagen skrev jag en ”glädjestatus” på Facebook: ”Njuter av kaffe och sommarens sista solstrålar på altanen”. Bland alla gilla-markeringar och tillrop av typen ”vad härligt det låter!” och ”underbart med sol” fanns ett svar som stack ut. En av mina vänner hade skrivit: ”Vad duktig du är!”. Jag blev förvånad och förvirrad. På vilket sätt är det duktigt att dricka kaffe!? Jag upplevde att jag blev missförstådd. Jag ville dela glädje och fick en bedömning tillbaka! Lite besvikelse gjorde sig också påmind. Vad gav henne rätten att värdera min glädje och njutning!?

Upplevelsen fick mig att återigen fundera över hur det är för barnen att gång på gång bli bedömda och värderade – när allt de förmodligen vill är att dela sin glädje.  

- Titta på mig när jag åker rutschkana!
- Vad duktig du är!

- Jag har gjort en ny pärlplatta.
- Vilken fin!

- Jag hade alla rätt på matteprovet.
- Bra gjort!

Förvåning? Förvirring? Besvikelse? Vad upplever barnet? Hur lång tid tar det att vänja sig vid att bli missförstådd?

Vill du läsa mer om vad man kan säga istället för uttala sig värderande om barnen? Läs mina övriga blogginlägg i kategorin ”Duktig” –>. (Scrolla ner och läs dem nerifrån och upp så får du dem i rätt ordning.)

Att föräldrar tänker så här tror jag är helt naturligt. Vi älskar ju våra barn! Men när vi agerar för att försöka justera verkligheten så att den blir som vi önskar – fri från smärta och sorg, oro och rädsla för barnen – tror jag att vi gör dem en otjänst. Jag tror att barn (och vuxna med för den delen) mår bra av att känna alla typer av  känslor.

Mer än någon annan har min dotter lärt mig förstå att alla känslor är viktiga och värdefulla. Det jag nu skall berätta är både smärtsamt och sårbart för mig. Jag tror och hoppas att min berättelse skall bidra med aha-upplevelser, hopp och inspiration till dig som läser.

Min dotter var fyra år när hon började på förskolan. Fram till dess hade hon varit hemma tillsammans med mig. Den första månaden var livet på förskolan nytt och spännande. Min flicka gick dit med glädje och förväntan, vinkade obekymrat hej då till mig och sprang sedan in till de andra barnen.

Efter en månad kom det bland föräldrar allmänt befarade ”bakslaget”. Nyhetens behag hade lagt sig och förskolan hade mist sin attraktionskraft på min dotter. Hon var ledsen när jag lämnade henne. Grät först stillsamt och i takt med att jag närmade mig utgången allt mer förtvivlat. Sprang efter och klamrade sig fast kring mina ben. Så här var det varje morgon som jag lämnade henne på förskolan. Varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år!

Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år gjorde de otroligt välmenande pedagogerna på förskolan sitt allra bästa för att muntra upp min flicka och få henne på andra tankar:

- Kom så går vi och ser om Amanda har kommit! Henne tycker du ju om!
- Du kan få hjälpa mig att göra frukost!
- Vilka fina flätor du har idag!

Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år ansträngde jag mig för att sätta ord på de känslor som jag antog fanns bakom den förtvivlade gråten. Jag hade ju gått min egen kurs och visste hur det låter när man bekräftar barnens känslor (Läs tex mitt inlägg om varför barnen aldrig blir nöjda och mitt inlägg om känslorna bortom orden).

- Du är ledsen gumman?
- Är det jobbigt för dig idag?
- Du saknar mig när vi inte är tillsammans, är det så?

Problemet, kan jag förstå så här i efterhand, var att varken jag eller de välmenande pedagogerna respekterade min flickas känslor. Vi önskade hett och innerligt att hon skulle sluta vara ledsen och med glädje, iver och entusiasm springa in till de andra barnen på avdelningen. I hemlighet önskade jag till och med att hon skulle tindra med ögonen vid blotta omnämnandet av dagis, så där som jag hört talas om att det fanns andra barn som gjorde.

Så en morgon fick jag en ingivelse och frågade min dotter:

 - Är det så att du vill vara ledsen när jag lämnar dig på dagis?
- Ja, jag saknar ju dig mamma.
- Skulle du önska att du inte saknade mig?
- Nej, jag vill sakna dig när vi inte är tillsammans.

Och sedan tillade hon:

 - Problemet är ju bara att jag inte får vara ledsen ifred på dagis.

Hennes svar ändrade något i mig. Plötsligt var det inte alls viktigt för mig att hon var glad när jag lämnade henne på förskolan. Jag ville att hon skulle få ha sin sorg! Jag hade ju faktiskt också en liten sorg när vi skiljdes åt.

Tillsammans med förskolepedagogerna pratade vi om hur hon ville ha det när hon var ledsen på dagis. Hon berättade att hon ville sitta i en speciell stol, i ett speciellt rum där hon fick vara ensam. Hon ville ha tillgång till papper och pennor så hon kunde rita lite samtidigt som hon var ledsen. Självfallet fick hon det precis som hon ville.

Ett par dagar senare lämnade jag, för första gången på lite mer än ett år, inte en vilt gråtande femåring i kapprummet utan en lugn och stillsamt sorgsen. Ytterligare några dagar senare fick jag bara en hastig puss på kinden innan hon sprang direkt in till de andra barnen med ett leende på läpparna.

Den eftermiddagen när vi gick hem från förskolan sa hon helt spontant:

- Idag var jag inte ledsen när du lämnade mig mamma. Jag har kommit på att jag kan sakna dig och vara glad samtidigt.

Jag tänker att när hon äntligen, efter mer än ett år, fick respekt för sin saknad och sin sorg då kunde hon också komma i kontakt med alla sina andra känslor. Men så länge vi, både jag och hennes pedagoger, inte lämnade henne ifred med sin känsla så kunde hon inte heller bli färdig med den.

För mig kom hela den här historien att innebära en otroligt viktig lärdom. Jag förstod, för första gången på riktigt, att det inte finns känslor som är ”bra” och känslor som är ”dåliga”. Alla känslor är lika viktiga och behöver lika mycket respekt. Det är först när vi låter barnen få utrymme att känna alla sina känslor som de också är fria att känna verklig glädje.

_______________________________________________

Den 10 oktober startar jag en ny kurs i kommunikation och konflikthantering med barn för föräldrar och pedagoger. Det finns fortfarande ett par platser kvar.
Nyfiken? Läs mer på http://www.petrakrantzlindgren.se/pages/kurser/aktuella-kurser.php

När vi satte oss i bilen och hon gav ifrån sig en ljudlig suck frågade jag: ”finns det något du vill be om som kan hjälpa dig att bli på bättre humör?”. Dottern var tyst en lång stund innan hon svarade: ”nä, vet du vad mamma. Jag vill vara arg och sur.” Sedan tillade hon: ”och man får faktiskt välja det om man vill.”

Tack för påminnelsen älskling! Ibland är det skönt att vara arg och sur. Eller för den delen också ledsen, rädd eller besviken. Det finns inte känslor som är bättre än andra känslor. Känslor bara är. Men ibland är det så attans svårt att minnas det. Och att respektera det. Livet ter sig på något sätt enklare för mig om barnen är glada. Men vill jag egentligen ha barn som alltid sprudlar av glädje? Eller vill jag ha barn som är i kontakt med alla sina känslor?

Vad vill du?

Alla pratar om självkänsla…

-       … men vad är självkänsla egentligen?
-       Varför är det så viktigt med självkänsla?
-       Hur kan man som vuxen ge näring åt barnens självkänsla? 

Välkommen till en inspirationsföreläsning kring dessa frågor. Föreläsningen passar dig som har eller arbetar med barn i förskole- och skolåldern.

Tid: Tisdagen 20 september kl. 19.00-21.00

Plats: Ansgarskyrkan, Odenvägen 3 i Lidingö Centrum (15 min från T-Centralen i Stockholm)

Pris: 100 kr. (betalas kontant på plats)

Anmälan: till petrakrantzlindgren(snabel-a)telia.com senast måndagen 19 september. Antalet platser är begränsat. Anmälan är bindande. Av omsorg om övriga deltagare vill jag be att du lämnar eventuella barn och bebisar hemma.

Varmt välkommen! Sprid gärna inbjudan vidare.

- Min dotter blir liksom aldrig nöjd! Det kvittar om jag varit med henne en hel dag och bara gjort grejer som hon gillar så klagar hon ändå på kvällen när jag vill läsa tidningen för mig själv en stund.
- Ja, men eller hur!? Min femåring är precis likadan! För ett tag sedan hade vi en heldag tillsammans bara han och jag. Först gick vi i stan och kollade på leksaker. Sedan fikade vi och efter det gick vi på bio. När vi kom ut från bion bröt han ihop och ville inte åka hem utan tjatade om att se en film till! Det hade känts skönt med lite tacksamhet…

Just den här ordväxlingen har jag hittat på själv, men den skulle mycket väl kunna vara avlyssnad varhelst föräldrar möts och pratar om sina barn. För något som vi föräldrar reagerar starkt på är när vi anstränger oss för barnens skull och de inte tycks uppskatta det. Vi har behov av att bli sedda i våra kärleksfulla handlingar och när vi upplever att så inte sker väller besvikelsen fram: ”Här har jag ansträngt mig för barnens skull och istället för att vara tacksamma så gnäller de! Varför kan de aldrig vara nöjda!?”

Låt oss titta lite närmare på uppfattningen att ”barnen aldrig blir nöjda”. Stämmer den verkligen? Jag tvivlar.

Jag minns nämligen hur jag själv uttryckte mig i slutet av sommaren när semestern led mot sitt slut: ”Usch, jag vill inte börja jobba igen! Jag vill ha minst en månad till ledigt!” Betydde det att jag inte var nöjd med min semester? Tvärtom, det betydde att jag var väldigt nöjd. Jag tänker också på hur jag brukar reagera när min man kliat mig på ryggen och slutar. Det kvittar om han hållit på i tjugo sekunder eller tjugo minuter, jag suckar likväl och säger ”Inte sluta redan!”. Betyder det att jag inte är nöjd? Tvärtom, jag är väldigt nöjd.

Detsamma tror jag gäller barnen. Ett barn som efter en heldag med fika och bio skriker att han vill se en film till säger också något mellan de skrikiga raderna. Jag tror han säger: ”Jag har haft en helt fantastisk dag! Så fantastisk att jag önskar att den aldrig skulle ta slut!”

Mitt tips till föräldern: istället för lyssna på barnets ord och höra missnöje, försök höra känslan bakom orden – den stora tillfredsställelsen – och svara på den!

När föräldern svarar på barnets ord (snarare än på barnets känsla) låter det ungefär så här:

Barnet: ”Jag vill se en film till!”
Föräldern: ”Nu har jag varit med dig hela dagen! Vi har både fikat och varit på bio. Kan du inte vara nöjd med det istället för att gnälla om ännu mer!?”

Vad händer i ett barn som hör det här svaret? Jag gissar att han känner sig missförstådd. Han är ju hur nöjd som helst! Jag anar också för att förälderns svar väcker oroliga funderingar hos barnet: ”Var det en uppoffring för mamma att vara med mig?! Hade hon inte lika kul som jag?”

Vad händer i föräldern som svarar så här? Troligen känner hon irritation och besvikelse och har tankar som förtar en del av glädjen från dagen: ”Varför måste en bra dag sluta så tråkigt?”

Den måste den inte. Föräldern kan välja att svara på barnets känsla istället för på barnets ord, vilket leder dem båda in på andra spår.

Barnet: ”Jag vill se en film till!”
Föräldern: ”Ja, det var verkligen kul, eller hur?! Jag längtar redan efter nästa gång som du och jag kan ha en sådan här mysdag! Lovar du mig att du hänger med mig på bio igen någon dag?”
Barnet: ”Det är klart!”
Föräldern: ”Säkert? Lovar du?!”
Barnet: ”Det är klart jag lovar mamma!”
Föräldern: ”Vilken tur! Du… jag gillade trollet i filmen vi såg nu! Han var så himla söt! Vilken figur tyckte du mest om?”
(… Föräldern och barnet fortsätter prata om filmen, fikat och annat som hänt under dagen.)

Vad händer i ett barn som hör det här svaret? Jag gissar att han känner sig förstådd och glad. Det är härligt att veta att den man tillbringat dagen med också har njutit.

Och föräldern? Jag antar att hon känner sig betydligt gladare och mer tillfreds när hon väljer att fokusera på barnets tillfredsställelse och ha överseende med sättet på vilket den uttrycks.

Vad tror du?

Aktuella kurser:

Kvällskurs vardagar: start 19 september på Östermalm
Kvälls/helgkurs: start 10 oktober på Lidingö

Kurserna omfattar totalt 18 timmar.

Läs mer om kurserna här–>

Är ni en grupp om minst åtta personer som vill gå en kurs tillsammans är ni välkomna att höra av er så bestämmer vi något som passar för just er! petrakrantzlindgren(snabel-a)telia.com

Jag har en teori om mänskligt beteende som jag vill dela med dig som läser. Jag tror att hur vi människor mår med oss själva påverkar hur vi agerar gentemot andra människor. När en människa mår bra med sig själv – när hon upplever att hon är omtyckt, förstådd och respekterad precis som hon är – är hon mer benägen att bete sig på ett sätt som tar hänsyn till andra människors behov än när hon mår dåligt med sig själv. Lite mer tillspetsat: Den som känner sig usel tenderar att bete sig uselt. Och den som beter sig uselt tenderar att känna sig usel. (Låt mig för tydlighetens skull påpeka att jag på intet sätt tror att hur vi mår med oss själva är den enda förklaringen till huruvida vi tar hänsyn till andra människors behov. Däremot tror jag att det är en – viktig – förklaring.)

Inspirerad av alla ”personlighetstest” som veckotidningarna erbjudit i sommar tänkte jag utveckla min teori. Jag vill jag börja med att be dig föreställa dig två olika månader i ditt liv, en bra och en dålig månad.

Den bra månaden: omtyckt, förstådd och respekterad
Din partner berättar upprepade gånger hur härligt det är att dela livet med dig. Dina barn skriver små kärleksbrev och berättar att du är ”världens bästa”. På jobbet har du skönt flyt. Ni är inne i en förändringsprocess och du gillar att märka att dina synpunkter efterfrågas och respekteras. Socialt trivs du också väldigt bra. Flera gamla vänner har hört av sig och ni håller på att återknyta starka vänskapsband.

Den dåliga månaden: kritiserad, ifrågasatt och kränkt
Du har en knackig relation till din partner som senast i morse deklarerade att livet tillsammans med dig känns ”tomt” och ”meningslöst”. På sista tiden har barnen börjat säga att du är pinsam och de tycks vilja bråka om minsta småsak. Yrkesmässigt känner du dig vilsen och oroar dig för att du inte duger. I ditt sociala liv råder totalt stiltje. När du kommer med förslag på aktiviteter och middagsinbjudningar tackar alla dina tidigare vänner nej och du har börjat oroa dig för att de inte tycker om dig längre.

Mot bakgrund av dessa två tänkta perioder i ditt liv vill jag nu be dig att ta ställning till hur du tror att du skulle agera i tre olika situationer. Frågan är om du skulle agera olika beroende på om det var den bra eller den dåliga månaden?

Visa respekt
Du har tagit ledigt från jobbet för att gå till tandläkaren. Väl där visar det sig att tandläkaren är sjuk. Receptionisten beklagar uppriktigt att hon glömt meddela dig. Vilken av de två månaderna – den bra eller den dåliga – är sannolikheten störst att du kan bemöta receptionisten med respekt och avstå från att snäsa eller smälla i dörren när du lämnar mottagningen?

Ta ansvar
Du får en inbjudan till din kusins 40-års fest. Till din lättnad ser du i kalendern att du redan är upptagen med en jobbkonferens. Du har ingen som helst lust att gå på festen och det är skönt med en ”giltig” ursäkt eftersom du vet att din kusin tar varje nej som en personlig förolämpning. Du gör en minnesanteckning om att tacka nej snarast men tiden går och inbjudan faller i glömska. Två dagar före festen ringer din kusin: ”Jag skickade en festinbjudan till dig för ett tag sedan. Kom den inte fram?” Vilken av månaderna – den bra eller den dåliga – är sannolikheten störst att du motstår frestelsen att skylla på Posten och istället ber om ursäkt för att du glömt att svara?

Visa omtanke
Vid frukosten lovar din partner att laga kvällens middag. När du kommer hem klockan sex blir du förvånad över att finna honom/henne liggande på soffan: ”Jag vet att jag lovade laga maten ikväll, men jag har haft en väldigt jobbig dag. Jag orkar helt enkelt inte ställa mig i köket. Kan du tänka dig att laga middagen?” Vilken månad – den bra eller den dåliga – är sannolikheten störst att du ger din partner en kram och säger att du kan göra middagen?

Om du besvarat dessa frågor på samma sätt som de flesta människor jag möter på föreläsningar och kurser kan vi så här långt dra slutsatsen att du tycks vara mer benägen att välja ett beteende som tar hänsyn till andra människors behov när du mår bra än när du mår dåligt. Det är lättare för dig att visa respekt, ta ansvar och visa omtanke när du upplever att du själv är omtyckt, förstådd och respekterad. Annorlunda uttryckt: om du känner dig usel är risken större att du också beter dig uselt, eller hur?

Jag tror att precis samma principer gäller barns beteende. Barn och vuxna är inte särskilt olika. Jag tror att ett barn som visar respekt, tar ansvar och visar omtanke är ett barn som själv upplever kärlek, förståelse och respekt. Och jag tror att ett barn som beter sig på ett sätt som omgivningen uppfattar som störande många gånger (åtminstone i den stunden) är ett barn som tvivlar på att hon är omtyckt, förstådd och respekterad. Ett barn som beter sig uselt är ofta ett barn som känner sig uselt.

I det perspektivet tycker jag att det är intressant att reflektera över hur vi vuxna reagerar när barnen beter sig på sätt som vi inte tycker om, när de beter sig – som vi tycker – uselt. För vad gör vi då?! Det är förstås olika från en vuxen till en annan, men jag vågar påstå att tämligen vanliga föräldrareaktioner är att tjata, anklaga, hota, och förebrå.

- Hur många gånger skall jag behöva säga till dig att…?
- Måste du alltid…?
- Tänk om du någon gång kunde lära dig att…?!

I dessa lägen hör barnen inte bara våra ord utan uppfattar också ett underliggande budskap:

- Jag är inte nöjd med dig!
- Du duger inte!
- Du är värdelös!

Vad händer med barnets upplevelse av att vara omtyckt, förstådd och respekterad när hon uppfattar budskap som dessa? Svaret tycks självklart. Den som upprepade gånger får höra att hon inte duger blir än mer övertygad om att hon inte gör det. Ju oftare man får höra att man är usel, desto mer usel känner man sig. Och den som känner sig usel tenderar, som vi sett, att bete sig just så. Barnet fortsätter bråka, slåss och ”testa gränser”. Varvid de vuxna fortsätter tjata, anklaga, hota och förebrå. En negativ, nedåtgående och nedbrytande spiral. Lärdomen: man förmår inte barn att bete sig bra genom att berätta för dem att de är dåliga.

Nu sitter du kanske och hoppar frustrerat framför skärmen. Hur sjutton gör man istället då?! Om man vill bryta de här negativa spiralerna och ersätta dem med positiva, uppåtgående spiraler? Är knepet möjligen att bortse från alla fel barnen gör eller att överösa dem med beröm och berätta hur fantastiska de är?! Faktum är att jag inte tror att det finns några ”knep” för ömsesidigt respektfulla relationer mellan vuxna och barn. Jag tror att det som krävs är samma som i alla andra mänskliga relationer: likvärdighet, intresse, empati, uppriktighet, tilltro och samvaro – för att bara nämna något. Om detta och en hel del annat kan du läsa här på min blogg. Jag hoppas att du vill återvända och läsa mer!