Tänk dig att ditt barn gråter och klagar över ont i magen. Du tar med henne till doktorn och den första frågan på dina läppar är förstås ”varför?”. ”Varför har hon så ont i magen? Vad är orsaken till de symtom hon uppvisar?” Du vill förstå, och du vill att doktorn skall förstå, eller hur? Förstå för att kunna hjälpa.
Det fascinerar mig att den fråga som är så självklar att ställa först av allt på läkarmottagningen – varför? – så ofta lyser med sin frånvaro på min mottagning, där jag träffar föräldrar och vuxna som arbetar med barn. Den första frågan jag får är så gott som alltid ”vad gör man åt…?”
- Vad gör man åt barn som vägrar borsta tänderna?
- Mina barn slår nästan ihjäl varandra ibland! Vad gör man åt syskonbråk?
- Min son strular vid nästan varje nattning. Han vägrar ligga kvar i sängen och springer upp åtminstone tio gånger varje kväll. Hur hanterar man det?
Åh, vad jag önskar att frågan vore densamma som på läkarmottagningen! ”Varför?”
- Hjälp mig att förstå varför mitt barn inte vill borsta tänderna?
- Hjälp mig att förstå varför mina barn bråkar?
- Hjälp mig att förstå varför min son inte vill ligga kvar i sängen?
Jag är nämligen helt övertygad om att man inte kan hitta en långsiktigt hållbar, och gentemot alla inblandade respektfull lösning på dessa och andra problem i vuxen-barn-relationen förrän man förstår varför de uppkommer! På samma sätt som jag inte tror att värktabletter kan bota magont eller huvudvärk. De kan tillfälligt ta bort symtomen, men orsaken finns kvar och riskerar att så småningom ta sig nya och mer smärtsamma uttryck.
Nej, barn är inte ute efter att jäklas
Så när jag får frågan vad man gör åt ett återkommande problem i relationen till barn (det jag skriver om i den här artikeln är just återkommande problem, dvs situationer som upprepas ofta i relationen) svarar jag alltid med en motfråga:
Varför tror du att barnet gör som hon gör, eller annorlunda uttryckt, vilket behov tror du att hon försöker tillgodose genom att göra som hon gör?
Frågan brukar väcka undran: ”Hur då behov menar du?”
- Jo, säger jag. Jag tror att allt vi människor gör, oavsett om vi är barn eller vuxna, syftar till att tillgodose behov som vi har. Du ställde den här frågan till mig nu för att du längtar efter hjälp, är det inte så?
- Jo…
- Du hälsade på mig när du kom in i rummet förut, var det för att du ville ha kontakt?
- Ja, det var det väl antagligen.
- När du kommer hem kanske du ska äta lite? Förmodligen för att du har behov av näring?
- Mm, det har jag ju…
- Jag tror att ditt barn är rätt likt dig. Jag tror att hon också försöker tillgodose behov som hon har genom att göra som hon gör.
- Okej.
- Så tillbaka till frågan. Vilket behov tror du att ditt barn försöker tillgodose genom att göra som hon gör?
Exemplet ”nattningsstrul”
För att illustrera hur jag tänker kring det här med behov och varför det är så viktigt att förstå vilket eller vilka behov som ligger bakom ett beteende tänkte jag resonera kring exemplet med pojken som så gott som varje kväll kommer upp efter nattningen. Först är han törstig, sedan förstås kissnödig, därnäst letar han efter sitt gosedjur och efter det är det ytterligare ett antal vändor innan han slutligen kommer till ro och somnar. Känns det igen?
Om hans föräldrar sökte hjälp hos mig skulle vi börja med att tillsammans resonera kring varför han kan tänkas gå upp ur sängen så många gånger. Vilket (eller vilka) behov är det han försöker tillgodose genom att göra som han gör?
* Är det möjligen så att han inte är trött och har behov av mer stimulans?
* Handlar det om att han vill ha närhet och gemenskap?
* Kanske är han rädd och vill känna större trygghet än han gör?
* Eller än det månde så att det här barnet längtar efter att ta mer ansvar för sig själv än vad han tillåts göra?
Om föräldrarna fokuserar på frågan ”vad man gör åt” barnets spring efter nattningen – hur man får honom att upphöra med det – är jag orolig för att man missar behovsperspektivet, dvs att barnet gör som han gör för att han försöker tillgodose behov som han har. Om man inte tar det perspektivet i beaktande kan det ligga nära till hands att försöka tillämpa någon av alla de ”metoder” som ibland förespråkas av sk. barnexperter. Föräldrarna kan tex använda en belöningsmetod som innebär att barnet får ett klistermärke för varje kväll som han ligger kvar i sängen. De kan också försöka att helt ignorera barnet som är uppe och springer eller hota med time-out eller dataspelsförbud.
Det är visserligen fullt tänkbart att någon av dessa ”metoder” skulle kunna förmå barnet att ligga kvar i sängen. Det som bekymrar mig är hur barnet upplever det att bli föremål för en sådan metod. Jag tvivlar på att han upplever att han blir förstådd, respekterad eller tagen på allvar. Inte heller hjälper det honom att få sitt behov tillgodosett – det där behovet som pockar på uppmärksamhet och som är anledningen till att han har svårt att ligga kvar i sängen. Barnet gör ju inte som han gör för att jäklas eller för att han inte fattar bättre. Han gör som han gör för att han inte vet något bättre sätt att tillgodose ett behov som han har!
Låt oss återgå till frågan, hur gör man då? Efter att föräldrarna resonerat sig fram till en hypotes kring vilket behov det är som barnet försöker tillgodose genom att springa upp på kvällen blir nästa fråga:
Hur kan vi hjälpa barnet att tillgodose det här behovet på ett annat sätt? Ett sätt som vi som vuxna också kan acceptera?
Om föräldrarna tror att barnet kommer upp på kvällen för att han längtar efter stimulans behöver de förmodligen se över de vardagliga rutinerna. Lägger man möjligen barnet för tidigt på kvällen? Sover han för länge på morgonen? Hur kan man hjälpa honom att fylla sitt behov av stimulans under dagen, så att han inte behöver göra det på kvällen när han egentligen skulle må bra av att sova?
Om föräldrarna tror att barnet kommer upp på kvällen för att han längtar efter närhet och gemenskap behöver de se över hur de behoven blir fyllda under resten av dagen. Är det möjligen så att när barnet kommer hem från skolan eller dagis har föräldrarna en enda lång räcka av måsten att klara av: matlagning, tvätt, läxläsning med storebror, kolla jobbmejlen. Frågan blir då, var under kvällen kan man planera in tid för samvaro, gemenskap och närhet så att barnets behov av det blir tillgodosett innan han går och lägger sig. Om behovet av närhet och gemenskap är tillgodosett vid nattningen behöver ju barnet inte springa upp efter nattningen för att ordna med det.
Om föräldrarna spekulerar kring att barnet kommer upp på kvällen för att han vill ha mer trygghet behöver de fokusera på det. Är barnet tillräckligt stort kan de fråga honom vad han behöver för att känna sig mer trygg än han gör. Annars får de gissa och pröva sig fram. Tänd lampa? Ett gosedjur som vaktar vid dörren? Musik på låg volym för att stänga ute läskiga ljud? Somna i mammas och pappas säng? Sova i samma rum som brorsan? (Kanske säger barnet att han vill ha en förälder bredvid sig när han somnar. Om föräldern inte är villig att ställa upp på det betyder det inte att hon måste förvägra sitt barn trygghet. Det betyder att man behöver fortsätta sökandet tills man hittar ett annat sätt att hjälpa barnet att känna sig tryggt. Det finns nästan alltid mer än ett sätt att tillgodose ett behov!)
Om föräldrarna tror att barnet kommer upp för att han längtar efter större självbestämmande, mer inflytande över sitt eget liv, ja då är det där som fokus behöver ligga. Kanske är föräldrarna tveksamma till att låta sonen lägga sig senare (de är måna om att han får den sömn de tror att han behöver). I så fall blir frågan hur de kan ge honom större inflytande på andra områden i sitt liv. Kan de släppa på kontrollen när det gäller hans val av kläder? Mat? Andra rutiner? Om barnet får påverka sitt liv i andra för honom viktiga avseenden kan han kanske somna nöjd, i förvissning om att han är sedd som en duglig individ.
För att sammanfatta…
När ett barn upprepade gånger gör något som en förälder ogillar och som föräldern förstås har talat om att hon ogillar (barnet avstår från att borsta tänderna, struntar i att göra läxan, retar sitt syskon) beror det inte på att hon vill jäklas eller inte har fattat vad föräldern vill. Anledningen till att barnet gör som hon gör är att hon försöker tillgodose ett behov som hon har och inte vet något bättre sätt att göra det.
Därför vill jag uppmana till fokusskifte! Istället för att fundera över vad du skall göra åt barnets ”problembeteende”, fundera över vilket problem det är som barnet försöker lösa med hjälp av sitt beteende. Ge henne sedan stöd i att lösa problemet på ett, för både henne och omgivningen, konstruktivt sätt.
Jaha, vad lyckades jag förmedla här?! ”Du bör inte jämföra. Men du bör ändå jämföra och förstå att du inte har något att klaga över.” Snacka om dubbla budskap! Jag gissar att sonens förvirring var stor.
